Snart helt okej
Jag önskar jag kunde säga att jag var okej. Men jag åker hem för ett tag, inga energidrycker i världen fungerar så bra som en kram från min ljuvliga gudson eller stora planer på marockoresor och det är precis vad jag behöver en stor dos av. Energi.
Christian Kjellvander & Anna Järvinen, Not Forever
Åh, snö...
Vaknar på morgonen, sticker tårna utanför täcket, vaknar till liv i samma takt som tårna tappar grader och kvickt närmar sig isbits-stadiet, upp, lite musik, drar bort gardinen och upptäckten av snö! Snö i lund! Kors i taket och stoppa pressarna, det här gäller att tas tillvara på! En snabb dusch, levande ljus och varm choklad till frukost medan snöflingorna la sig på marken och plötsligt blev denna fredagsmorgon lite ljusare. På många sätt. Hade det bara varit första advent, eller kort därefter, hade man ju fått spela julmusik också, men någon måtta får det vara, lite principer måste vi faktiskt hålla fast vid och därför var det alldeles tillräckligt med Anna Tenheim. Så som jag längtade efter det albumet och jag kan inte påstå att hon gjort mig besviken. Melankoli och högkvalitativ uppriktighet i 40 minuter är allt jag önskade och precis vad som levererades.
Anna Ternheim, Losing You
Alla som tror att studenterna bara super...
En massa värmeljus, regnet som öser ner utanför, regina spektor som sjunger, pizzadoften som når till soffan, mysigt sällskap och återigen en av de fredagar som har kommit att bli något att verkligen se fram emot.
Regina Spektor, Better
I väntan på julen
Kanske handlar det om att jag knappast befinner mig i stan längre, jag behöver inte börja lyssna på julmusik i oktober, kanske beror det på att min syster ska komma hit på luciadagen, kanske beror det på alla inplanerade glöggfester och adventskonserter, kanske beror det på att julskyltningen ska ske i lag med kära vänner, kanske längtar jag bara till andra advent.
Och ja, jag vet att det är cirkus tre veckor till första advent, men det spelar ingen roll. Nu ska jag gå och suga på den här karamellen, kanske den bästa känslan av dem alla; den starka längtan och när julen väl kommer ska jag låta håkan och plura sjunga in den. Så ska riktigt julfirande startas.
(om ni vill tjuvstarta - varsågoda!)
Håkan Hellström och Plura Jonsson, Fairytale of New York
Tiden går fort även när allt inte är jättekul
Malmö har gästats en hel del den senaste tiden och jag måste säga att där finns alla sorters männsikor.
Jag, S och S stod i bankomatkön när en man i 40-års åldern kom fram och sa "Ursäkta?", bakom ryggen och jag vände mig om och svarade:
- Ja?
- Jo, jag undrar bara om jag får ta dig i rumpan?
Två sekunders tystnad, sen ett svar som hördes till Lund: NEJ DET FÅR DU VEEERKLIGEN INTE!
...och så tackade mannen för sig, gick och kvar stod tre kvinnor med svarta ögon. Alla sorters människor, var det.
Snart blir det Kalmar igen. Där vet man i alla fall vad man har att vänta. Plus en massa guld, såklart. Jättebäst.
Kent, Avtryck
Ingen hjärtedag för mig?
En liten parentes.
Överallt hyllas denna show, som jag på min födelsedag fick biljett till, av min mamma. Eftersom jag är svag för storyn, musiken och showen, kunde det knappast passa bättre, men...Datumet? Den fjortonde februari. Klingar datumet bekant? Min mamma är i alla fall övertygad att jag kommer vara ledig då. Tack tack hemskt mycket tack.
Hello Saferide, Valentine's Day
Läckraste outfiten i stan
1. Syster 2 var ju här och gud så mysigt vi hade det. När hon föddes var jag och hennes andra syster lite lätt missnöjda med att vi inte fått en bror (det låter hon oss aldrig glömma), men jag får nog säga att jag är mer än nöjd idag.
Av förklarliga skäl, ses vi inte så ofta nu för tiden, därför vill vi intensivt umgås när vi väl ses. Och det gjorde vi.
2. Min dator är allvarligt sjuk. Tangentbordet har fått sig en knäpp och växlar mellan att skriva m till 8 till % till *, för samma tangent. Och visserligen är detta den enda symtomet men jag lovar att om jag ska fortsätta försöka skriva på ett sådant tangentbord, kommer jag drabbas av psykbryt om min dator kommer drabbas av flera allvarliga dysfunktioner. Alltså har jag för en stund fått avstå.
Men. Nu bloggar jag. På lånad dator som förstår att när jag trycker på m-tangenten vill jag skriva m. Jag begär inte mer än så.
Jag tror jag bloggat om "ljuvligt höstväder", "frisk luft" och "vackra höstfärger" men dessa uttryck känns lika långt borta som att jag plötsligt skulle börja se på idol efter alla år. i don't think so. Men man kan inte värja sig, så är det ju, varken från ett ilsket regnoväder eller idol, så det är bara att bita ihop, snart är det ju faktiskt över - ja i alla fall idol, vi går ju trots allt in i november idag så det blir väl regnställ ett tag till, kan jag tänka mig.
Just regnställ har jag nog aldrig tidigare använt så mycket som efter dess att jag flyttade till lund. Som liten var det en källa till konflikter, vid regniga dagar, i tidiga tonåren lämnde man inte fritidsgården förrän det var alldeles nödvändigt (fritidsgården fungerade alltså även som ett skydd mot regnet), i övre tonåren var blöta jeansjackor tio gånger bättre än en grön vattenavstötande jacka.
Där är jag alltså inte idag. Jag avskyr när mina strumpor blir blöta, har hellre regnbyxor än fuktiga jeans slimmade längs låren och tar alltid på mig regnjackan om det ser ut att börja regna under morgonpromenaden.
Hoppsan. En hel drös med vuxenpoäng.
Gud så mycket dravel det blev på liten yta.
Lördag och en festmåltid ska strax tillagas, måste bara en sväng till Willys först. I grönt regnställ, givetvis. Oerhört läckert.
David & the Citizens, Soar Feet & Blisters
Regnig söndag
En söndag där regnet öst ner och jag förbannat dåliga regnkläder och nödvändiga turer utomhus. Det är precis som liknelsen med hår; på huvudet är det eftertraktat (jag skulle inte alltid vilja säga att det nödvändigtvis är snyggare, men, ja, eftertraktat är det), i maten är det fel fel fel.
En grå dag med regn som står som spön i backen är mysig om man får stanna inne, läsa en bra bok eller se en lång film, horribel om man tvingas spolas möta regnet i tid och otid.
Klockan ställdes i god tid, mycket väl medveten om att vi gick över till vintertid idag, men det är väl klart att det blev knas med det och min mobil ringde två timmar innan utsatt och inställd tid. Håhå, jaja. Men nog förstod jag att det var lite väl mörkt för min inställda tid, så det var bara att rulla över till andra sidan och somna om. Det tog inte särskilt lång tid.
Nåväl. Väl uppe och med gröt i magen, cyklade vi första vändan till Hallands nations café för att iordningställane av dagens brunch. Och indeed, vilken fest- pajer, nybakta bullar med pålägg, kokta ägg, rulltårta, några andra kakor, kaffe, te och ja...det var helt enkelt inte mycket som saknades.
Därefter hem, byta om, cykla iväg igen, träna träna träna, trampa hemåt, förbi willys och väl hemma var jag sådär löjligt, skrattretande genomblöt. Då bestämde jag mig för att inte lämna lägenheten på hela dagen och det har jag heller inte gjort. Ett lätt sätt att bocka av sådant man bestämt sig för, minsann.
Och nu har jag syster yster här i några dagar. Lycka i ett 1.75-lång fodral.
Navid Modiri och Gudarna, Paus där
Bland jazz och varm choklad
Alternativ nummer två är att åka så långt bort man hinner på en dag och det är också det jag brukar välja. När tentaångesten ligger tät, drar jag.
Denna gång gick turen till Helsingör där vi strosandes, förudrandes över hur många spritbutiker som angav sig själva som billigast i stan (och hur många spritbutiker det över huvud taget fanns i en stad i ungefärlig storlek med Kalmar), imponerande av de vackra byggnaderna och upplyfta av de trevliga och alltid så pratglada människorna.
Så fann vi plötsligt caféet med stort C. En skivbutik och café i ett, i hög klass och det kunde knappast kännas bättre än när vi fick värma våra frusna, lätt regnfuktiga kroppen med en stor kopp varm choklad, rikligt med grädde på toppen och toner av Nina Simone i bakgrunden.
Kvinnan bakom disken hade nog inte bytt frisyr sen ett par decennier tillbaka. Stramt tillbakadraget i en hög hästsvans, sprayad så till den milda grad att en stor orsak till ozonlagrets förtunning nu har kunnat identifierats, stora pärlor i öronen och klädd i sydstatsskjorta, instoppad i jeansen med den höga midjan, valsade hon runt, nynnade lite på jazzen och pratade lite med katten som sov i en fåtölj.
Det låg tio, kanske elva använda tepåsar på assietten hos mannen som satt precis innanför dörren. Det var knappast en man som kommit till caféet för att läsa en bok, nej denna mannen hade inget block, inget sällskap, ingen förströelse omkring sig, han bara satt och såg ut på gågatan och människorna som gick förbi, sprang och skyndade. Allt medan han satt kvar och suckade.
Kvinnan med sin son med linblont hår, hälsade vant på personalen, nickade i riktining mot deras vanliga bord, beställde och satte sig ner för att läsa högt för sin son.
Fransmännen pratade lågmält, men som fransmän gör mest, i ett snabbt tempo, såg sig runt ikring, gjorde upp planer och satte nya prickar på den medhavda kartan.
Medan vi satt där, sa väl egentligen inte så mycket till varandra utan njöt mest av att bara vara, reste vissa på sig, fortsatte sitt turistande, några nya anlända, såg sig omkring eller visste mycket väl vart de skulle sitta. Det fanns de som, precis som vi, hade ett avbrott i vardagen och andra vars vardag vi precis entrat.
På båten tillbaka till Helsingborg, var det precis som jag mindes det sen sist. Några pendlar, trötta och med sin laptop i ett stadigt tag under armen, några har haft tjänstemiddag och med kollegorna intaget ett par centiliter för mycket. Och sist, men absolut inte minst- den röda pölsen smakade precis lika gott som sist.
Nina Simone, Love Me or Leave Me
En av de bästa krönikorna på länge
Att känna sig trött, vemodig eller bara ha en lust av att prata av sig och få goda råd är en sak, men att dela händelser, dela glädje och uppmuntra varandra är en annan, nog så viktig sak.
Marcus skriver, som alltid, fint. Eller fint, vad är det för mediokert omdöme? Marcus skriver fantastiskt bra.
Vardagen är så inrutad, så full av beslut som är fattade för vad som är bäst för individen. För karriären och för framtiden. För det är det som räknas. Allt som vi gör är för vårt eget välbefinnande, Because you're worth it, och allt det där. En ny mascara för täta, men egentligen alldeles för korta ögonfransar, en ny hårfärg, en kur med proteinpulver. Det är lycka - kärlek är för dem utan fokus... Bah!
Cassie, Me & You
en lång signal och en stilla tystnad
En signal.
En tyst, lång signal som signalerar att han är där. Cykeln rullar ner för backen, fortare, ett stilla rytm av stänkskärmen som slår mot hjulet, fortare, inte halka på löven, undvik att köra på A-brunnar.
Två signaler.
Lycklig som ett barn på julafton och signalerna som ringer för att hon vill dela med sig, smitta av sig av den glädje som finns runt omkring. Kanske var han fortfarande nedstämd, ibland vill man bara försöka att ändra lite. Försöka påverka. Möter paret med den stora hunden, på gångvägen intill. Han är rultig och stor, hans tjej är liten och nätt- herregud vilket stereotypt par, egentligen.
Tre signaler.
Alla dessa A-brunnar! och en hastig sväng till höger.
Egentligen var de över allt det här - räkna signaler tillhörde något högstadie-, kanske gymnasiebeteende och fylldes alltid av en oro i maggropen. Och det fanns det ju ingen längre. Oro, alltså.
Fyra signaler.
Hade det inte gått väldig lång tid nu? De var ju vänner. Vänner med goda förmåner, måhända, men herregud, de var ju vänner. Och vad fan kunde var det som gjorde sig påmint i magtrakten? Klumpen? Näe?
Fem signaler.
En dumförklaring. Var det en udd av glädjen som var borta? Delad glädje var väl dubbel, eller hur fan var det? Att hon aldrig lärde sig. Stänkskärmen slutade slå, hon var hemma.
Lita på att det alltid finns en varm hand att hålla i
Utöver en fulltecknad kalender fick jag igår besök från kuststaden. J hade varit i skånetrakten och jag ska nu härbärgera min gamle kamrat i ett par dagar och det är verkligen en guldkant på tillvaron att få sällskap vid frukostbordet. Lite sega på morgonen som vi bägge två är, utbyts inte många ord, men vi delar upp DN mellan oss, hummar lite, skrattar till ibland och läser högt när vi stöter på något som den andre bara måste lyssna till.
Det är något speciellt med gamla vänner. Att aldrig ta dem för givet, men alltid lita på att de finns där, aldrig behöva fundera eller analysera över varför de inte svarar på sms, veta att ens plats alltid finns kvar oavsett nya pojk-/ flickvänner.
Med gamla vänner blir det aldrig en börda att svara i telefon när någon behöver relationsråd halv fyra en lördagsnatt, aldrig något jobbigt att ta sig över Sveriges landskapsgränser för att umgås i ett par dagar och man är utan problem djurvakt till även de mest otänkbara små sällskapsdjur, minst ett par gånger per år.
Men tiden räcker inte alltid till, jag vet, och det verkar vara så lätt att bli jäktad för ingenting. Då är det ganska skönt att plocka upp sin kalender, inse att även nästa vecka må vara fulltecknad, men att för närvarande finns tid för småprat, vindrickande, goda råd och en hel del skratt.
Det är minsann inte så illa. Nej, det är underbart.
Cornelis Vreeswijk, Märk hur vår skugga
Nej, vet ni vad?
Jens Lekman, You Are the Light
wakie, wakie
Det hade precis blivit gryning och en ny start på en ny dag när jag med ett ryck satte mig upp i sängen, med ett hjärta bankandes så hårt att det lika gärna kunde hoppat ur bröstkorgen. Sakta, sakta fuktade tårarna mina kinder och trots att mitt sinne och mitt förnuft gjorde allt för att komma ikapp, satt drömmen kvar, vägrade släppa sitt hjärngrepp om magkänslan och somna om var bara inte att tänka på.
Ut och gå. Gå, gå, gå. För varje steg, för varje meter asfalt som avverkades befann sig drömmen på längre avstånd, men en del av den vägrade släppa taget.
Tiden på dygnet där jag stillsamt samlar ny kraft och energi hade gjort myteri och släppt in det jag minst av allt ville ta i. Kanske kan man inte säga det bättre än Ebba gör. Det tar sin lilla tid.
Ebba Forsberg, Take Me Some Time
Note to self
Bussen jag i all hast hamnat på, hade dessutom sin sista hållplats en bit söder om min slutdestination och trumpet fick jag stå och trampa upp värmen i fötterna, i väntan på anslutande buss. När sedan även denna buss tog ett längre uppehåll för förarbyte, ringde jag Sofia. Jag kan villigt erkänna att min första reaktion på hela denna karusellen inte var gapskratt, men det var å andra sidan hennes och sådant smittar ju.
Nu till kalmar. Tåget väntar.
Lior, Daniel
Vackert, åh så vackert
Ray Lamontagne och två underbara låtar.
Ray Lamontagne, Shelter
Tillbaka och hemma
Det var samma kulisser som mötte mig, men nya rollinnehavare och det var konstigt, märkligt, trevligt och stundtals lite skrämmande.
Fredag kväll gick jag med huvudet in i något som jag gjort så många gånger förr- minne som en guldfisk? Håhå jaja, snart blir man väl omyndigförklarad. Nåväl. Strandsatt var jag dock icke, ett tag senare minglade vi bland snittar och champagneglas. Ja, för inbjudna gäster då. Snittar är dock hemskt överskattat, faktiskt inte alls speciellt mättande, så framåt kvällen blev det nattamat i form av hemmagjorda kroppkakor på en ljuvlig bakgård med härligt sällskap.
Det borde vara konstnatt året runt; att allting är öppet till sena timman är varje nattugglas dröm.
På lördagen skred M & U nerför den vackra slänten och i bakgrunden av glittrande hav, stiliga svanar och träd i höstens alla möjliga färger, lovade de varandra evig kärlek och jag kan lova att inte ett öga var torrt.
Nu är jag så till sist tillbaka. Jag är hemma- ja ta mig tusan, riktigt hemma. Kalendern för veckan är fulltecknad och om jag inte stupar på söndag, klarar jag mycket.
Coldplay, The Scientist
Klarvaken en dimmig septembernatt
Det doftar gott från tekoppen, den värmer och allt eftersom mina fingrar smattrar (nåja) fram fler ord, försvinner något mer. Av vad?
I Melbourne är klockan morgon nu, jag undrar hur det är med dem? Tim och co. Tänk, för två år sen startade min dag på andra sidan jorden så här dags. Spårvagnen till caféet, förbi vattnet, palmerna längs stranden, turisterna, börsmäklarna och det höga tempot runt ikring. Till arbetsgivaren med det hysteriska skrattet och Sami som alltid kom förbi och gjorde grymma specialbeställningar med ett illmarigt leende på läpparna.
Det är svårt att tro att sommaren väcker Melbourneborna till liv, när regnet slår mot rutan och graderna utanför är få. Och nu är det sex och en halv timme kvar.
Imogen Heap, Hide and Seek
En bra dag
Det var tolv grader på morgonen när morgonpromenaderna startade, idag var det fyra. Varje cell vaknar till liv, ansiktet skrynklas ihop, vad är det om egentligen? som att värja sig för kylan, en uppvärmning kanske.
Så tittar solen fram, mörkret försvinner, bussen försvinner med nya passagerare mot skola och jobb, en ny dag och jag är där som från start.
Slutligen är rundan över, kroppen värms upp av nybryggt kaffe, det är tyst i lägenheten och jag väljer varsamt bland mina skivor, de första låtarna sätter ribban för resten av dagen. Och med det denna kan det knappast bli bättre- Blood Panic sparkar igång dagen och så gör jag. Det kommer bli en bra dag.
Moneybrother, Reconsider Me
Vad kan man göra efter att ha pluggat i nio timmar, tränat i en och en halv timme och lagat mat?
Före Efter
Före Efter
Marit Bergman, Alone Together
