durochmoll

Se där, ja. Det blev söndag även denna vecka.
En söndag där regnet öst ner och jag förbannat dåliga regnkläder och nödvändiga turer utomhus. Det är precis som liknelsen med hår; på huvudet är det eftertraktat (jag skulle inte alltid vilja säga att det nödvändigtvis är snyggare, men, ja, eftertraktat är det), i maten är det fel fel fel.
En grå dag med regn som står som spön i backen är mysig om man får stanna inne, läsa en bra bok eller se en lång film, horribel om man tvingas spolas möta regnet i tid och otid.

Klockan ställdes i god tid, mycket väl medveten om att vi gick över till vintertid idag, men det är väl klart att det blev knas med det och min mobil ringde två timmar innan utsatt och inställd tid. Håhå, jaja. Men nog förstod jag att det var lite väl mörkt för min inställda tid, så det var bara att rulla över till andra sidan och somna om. Det tog inte särskilt lång tid.
Nåväl. Väl uppe och med gröt i magen, cyklade vi första vändan till Hallands nations café för att iordningställane av dagens brunch. Och indeed, vilken fest- pajer, nybakta bullar med pålägg, kokta ägg, rulltårta, några andra kakor, kaffe, te och ja...det var helt enkelt inte mycket som saknades.

Därefter hem, byta om, cykla iväg igen, träna träna träna, trampa hemåt, förbi willys och väl hemma var jag sådär löjligt, skrattretande genomblöt. Då bestämde jag mig för att inte lämna lägenheten på hela dagen och det har jag heller inte gjort. Ett lätt sätt att bocka av sådant man bestämt sig för, minsann.

Och nu har jag syster yster här i några dagar. Lycka i ett 1.75-lång fodral.

Navid Modiri och Gudarna, Paus där

Det finns två alternativ, dagen innan tenta. Det första och utan att egentligen fört speciell noga statistik, det mest vanliga, är att plugga tills ögonen blöder, försöka få in de sista stavelserna innanför pannbenet, kunna hosta upp de sista anatomiska strukturerna tills dagen därpå.
Alternativ nummer två är att åka så långt bort man hinner på en dag och det är också det jag brukar välja. När tentaångesten ligger tät, drar jag. 

Denna gång gick turen till Helsingör där vi strosandes, förudrandes över hur många spritbutiker som angav sig själva som billigast i stan (och hur många spritbutiker det över huvud taget fanns i en stad i ungefärlig storlek med Kalmar), imponerande av de vackra byggnaderna och upplyfta av de trevliga och alltid så pratglada människorna. 
Så fann vi plötsligt caféet med stort C. En skivbutik och café i ett, i hög klass och det kunde knappast kännas bättre än när vi fick värma våra frusna, lätt regnfuktiga kroppen med en stor kopp varm choklad, rikligt med grädde på toppen och toner av Nina Simone i bakgrunden.

Kvinnan bakom disken hade nog inte bytt frisyr sen ett par decennier tillbaka. Stramt tillbakadraget i en hög hästsvans, sprayad så till den milda grad att en stor orsak till ozonlagrets förtunning nu har kunnat identifierats, stora pärlor i öronen och klädd i sydstatsskjorta, instoppad i jeansen med den höga midjan, valsade hon runt, nynnade lite på jazzen och pratade lite med katten som sov i en fåtölj.
Det låg tio, kanske elva använda tepåsar på assietten hos mannen som satt precis innanför dörren. Det var knappast en man som kommit till caféet för att läsa en bok, nej denna mannen hade inget block, inget sällskap, ingen förströelse omkring sig, han bara satt och såg ut på gågatan och människorna som gick förbi, sprang och skyndade. Allt medan han satt kvar och suckade.
Kvinnan med sin son med linblont hår, hälsade vant på personalen, nickade i riktining mot deras vanliga bord, beställde och satte sig ner för att läsa högt för sin son.
Fransmännen pratade lågmält, men som fransmän gör mest, i ett snabbt tempo, såg sig runt ikring, gjorde upp planer och satte nya prickar på den medhavda kartan.
Medan vi satt där, sa väl egentligen inte så mycket till varandra utan njöt mest av att bara vara, reste vissa på sig, fortsatte sitt turistande, några nya anlända, såg sig omkring eller visste mycket väl vart de skulle sitta. Det fanns de som, precis som vi, hade ett avbrott i vardagen och andra vars vardag vi precis entrat.

På båten tillbaka till Helsingborg, var det precis som jag mindes det sen sist. Några pendlar, trötta och med sin laptop i ett stadigt tag under armen, några har haft tjänstemiddag och med kollegorna intaget ett par centiliter för mycket. Och sist, men absolut inte minst- den röda pölsen smakade precis lika gott som sist.

Nina Simone, Love Me or Leave Me

Det är lätt att hålla sig för skratt när vardagen mest består av anatomiska och fysiologiska termer. När kalendern är fulltecknad och lite mer därtill är det lätt att få upp pulsen och jag har förstått att det finns vissa som drabbas av panik. Inte jag. Jag älskar fulltecknade veckor! Att ha på gränsen till lite för mycket att göra gör mig mer effektiv, sporrar mig till bättre resultat, det händer saker hela tiden - i love it.

Utöver en fulltecknad kalender fick jag igår besök från kuststaden. J hade varit i skånetrakten och jag ska nu härbärgera min gamle kamrat i ett par dagar och det är verkligen en guldkant på tillvaron att få sällskap vid frukostbordet. Lite sega på morgonen som vi bägge två är, utbyts inte många ord, men vi delar upp DN mellan oss, hummar lite, skrattar till ibland och läser högt när vi stöter på något som den andre bara måste lyssna till.

Det är något speciellt med gamla vänner. Att aldrig ta dem för givet, men alltid lita på att de finns där, aldrig behöva fundera eller analysera över varför de inte svarar på sms, veta att ens plats alltid finns kvar oavsett nya pojk-/ flickvänner.
Med gamla vänner blir det aldrig en börda att svara i telefon när någon behöver relationsråd halv fyra en lördagsnatt, aldrig något jobbigt att ta sig över Sveriges landskapsgränser för att umgås i ett par dagar och man är utan problem djurvakt till även de mest otänkbara små sällskapsdjur, minst ett par gånger per år.

Men tiden räcker inte alltid till, jag vet, och det verkar vara så lätt att bli jäktad för ingenting. Då är det ganska skönt att plocka upp sin kalender, inse att även nästa vecka må vara fulltecknad, men att för närvarande finns tid för småprat, vindrickande, goda råd och en hel del skratt.
Det är minsann inte så illa. Nej, det är underbart.

Cornelis Vreeswijk, Märk hur vår skugga

Låt oss börja dagen såhär:



Jens Lekman, You Are the Light

Ta alltid, alltid tåget från malmö till lund. Speciellt om tidsbrist finnes. Annars kan det lätt bli så att man hoppar på fel buss i all hast och innan man fått reda på alla ting, pratat färdigt i telefonen och tagit upp musiken, är man i arlöv och då är det försent. En tur på skånska slätten och en rejäl försening väntar då, vill jag lova.

Bussen jag i all hast hamnat på, hade dessutom sin sista hållplats en bit söder om min slutdestination och trumpet fick jag stå och trampa upp värmen i fötterna, i väntan på anslutande buss. När sedan även denna buss tog ett längre uppehåll för förarbyte, ringde jag Sofia. Jag kan villigt erkänna att min första reaktion på hela denna karusellen inte var gapskratt, men det var å andra sidan hennes och sådant smittar ju.

Nu till kalmar. Tåget väntar.




Lior, Daniel