Men bäst var nog ändå skivan jag aldrig spelar igen
En del har foton på allting. Dokumentation i bildformat över varje steg som tagits i livet, varje aktivitet som utförts, varje pojkvän man kysst och låtit gå, varje skrubbsår och varje tår. Jag har låtar. Låtar som påminner mig om när jag och min syster delade rum, musik som påminner mig om resor, låtar man fått som kärleksförklaring, låtar man gett som kärleksförklaring. Musik som påminner om den längtan som fanns att bli vuxen och självständig, tonerna som skvalade ur högtalarna och som fick ersätta alla känslor innan man själv gick upp i molekyler.
Och så var det alla sommarkvällar där under högstadietiden. När A och jag gått alla promenader och sommarkvällen gjort gräset blött, då drog vi oss inåt. Så kunde vi sitta där, A låg i sängen och stirrade upp i taket och jag gungade i hängstolen, en sådan som ser ut som en kokong som hänger från taket, ni vet.
Ibland pratade vi hela nätterna, andra gånger hördes mest "Tryck på play igen".
Sister Hazel, Your Winter
Och så var det alla sommarkvällar där under högstadietiden. När A och jag gått alla promenader och sommarkvällen gjort gräset blött, då drog vi oss inåt. Så kunde vi sitta där, A låg i sängen och stirrade upp i taket och jag gungade i hängstolen, en sådan som ser ut som en kokong som hänger från taket, ni vet.
Ibland pratade vi hela nätterna, andra gånger hördes mest "Tryck på play igen".
Sister Hazel, Your Winter
