durochmoll

Det är likadant i år. Jag skulle göra vad som helst för att känna den där julkänslan. Känna pirret i magen, i benen, ängslan och förväntan om vartannat.

Mamma sa att det går över efter 8 års ålder, när jag bollade problemet med henne, förra året.

Jag vägrade acceptera detta. Skulle jag gå runt och handla julklappar, göra julkort, baka pepparkakor, lukta på nejlikor i apelsiner och få taggar i fingrarna av granhuggandet till ingen nytta? Jag gjorde mitt yttersta för att allt skulle bli annorlunda förra året. Jag slog in presenterna med omsorg. Jag tog allt lite lättare. Köpte lådvis med Annas pepparkakor och njöt av varenda tugga tillsammans med glögg, mandel och russin.

Jag skulle bara njuta och avvaktande invänta julafton.

Sen ringde telefonen och vi fick fira jul på Lunds lasarett. Det finns inte så himla mycket julstämning i plastgranar, elljus och sterila miljöer.

Jag gör ett nytt försök till denna julen. Om någon blir sjuk blir det stryk.

---

Sinnesstämning: Lars Winnerbäck, "En tätort på en slätt"

Bygger upp. Bygger nytt.

Jag tror nästan det börjat skymma när jag äntligen gör något vettigt. Det har varit en sådan dag idag. En ledig dag. Min vän tycker det är bra, hon påstår att jag ju ändå mest springer runt och stimmar. Jobb, jobb, jobb. Med det är så jag fungerar. Fullt ös. Jag gör allt jag kan för att sekundvisaren ska ticka på snabbare, så jag plötsligt kan stå där en dag och känna lyckan från hårfästet, ner till fotknölarna.
Det går sådär. Sekunderna känns som minuter och inte ens de mest intensiva ögonkasten, får min telefon att ringa. Det finns en speciell tystnad när samtal uteblir.

Men det är så det blir. Det har jag ju själv sagt. För jag har ju bestämt mig. Eller hur? Eller? Känslan av ensamhet drar intellektet vid näsan och osäkerheten ansluter sig som en tredje part.

Det var en onsdag när jag trodde att jag bestämt mig.

Det är tisdag nu. Så mycket senare. Och jag är fortfarande förtvivlat förvirrad.

---

Sinnesstämning: Cat Power, "Crying, Waiting, Hoping"

Det var länge sen nu. Värmen uppmanade till klänningar, stillheten till eftertänksamhet och kontemplation.
Över bron, längs med vattnet, förbi den kala marken. Genom snår, nerför branta backar och uppför slingriga stigar. Så till sist uppenbarar sig gläntan. Bara fåglarnas kvitter hörs, i övrigt är det bedövande tyst. Solen som värmer benen, en sval vind susar i lövskogen och för ett ögonblick blir det kyligt. Sjalen viras runt halsen och så har jag förhandlat mig till ytterligare en tid i absolut stillhet.
Efter vinter kommer vår. Och sommar. Det är min räddning.

---

Sinnesstämning: Anthony and The Johnsons, "If It Be Your Will"

Det är söndag och jag älskar det jag ser, när jag gluttar på gardinen.

Kallt, vitt på marken och grå himmel.
Söndag innebär vila och hela byn är införstådda i detta. Ingen stress, inget onödigt körande fram och tillbaka. Tystnaden utanför är påtaglig och jag förundras faktiskt att det kan kännas så långt ute i ingenstans när det bara är en kort liten avstickare.

Jag ligger kvar en stund. Har inget att skynda till, ingen tid att passa. Visst brukar det alltid uppenbara sig under dagen, de där måstena, men för stunden loggar jag in, ser klart programmet jag började titta på för ett tag sen. Det är ett kvinnoporträtt, en dokumentär, en biografi i rörlig bild.

När eftertexerna rullar drar jag bort gardinerna för att på riktigt kliva upp. Dagen har börjat komma ikapp de flesta och bilarna rullar nu utanför. Folk har tider och passa och saker att hinna till, trots allt. Telefonen ringer.
Det verkar som om även jag strax kommer ha planer för dagen.

---

Sinnesstämning: Ray LaMontagne, "Trouble"

Fredag kväll.

Jonas halvsover i soffan, Emma målar sina bilder till skolan, insvept i en filt, allt medan tv:n spelar den nya svenska serien, "Predikanten".
"Jag vet vem som är mödaren", säger de.
"Vem?", frågar jag.
"Det säger jag inte", säger de båda i kör.
Suck. Men efter första avsnittet är Emmas teori utdömd - hon avslöjade trots allt till sist...

Veckan är över - och vilken intensiv vecka dessutom!
Imorgon blir det middag med gamla jobbet och sedan ska det soooovas.

---

Sinnesstämning: Jamie Cullum, "But For Now"

Det är inte utan att känslan av att något fattas, infinner sig.
Semestern är slut, helgen är slut, pengarna är få och imorgon är det heldag på jobbet igen.

Marocko var som vanligt vackert och spännande, men eftersom jag inte längre ser mig själv som en typisk turist när jag är där, vill jag också äta allt gott som jag längtat efter, så min mage är i alla fall tacksam över att vara på hemmaplan igen. Tillsammans med nyponsoppa, pasta och gröt.

På väg hem, iakttar jag mannen i passkontrollen. För honom är det en vanlig dag på jobbet. Turister kommer och turister går.
För mig är det ett litet farväl som jag gjort förr, kommer göra igen, men som för den delen inte blir lättare.
Han använder sig av de få ord på engelska han kan. Likgiltigt önskar han gruppen av människor trevlig resa och välkomna åter.
Jag tackar på arabiska och han vänder sig om. Om Gud vill, svarar han. Inchalla.

---

Sinnesstämning: Veronica Maggio, "Nöjd"

Kylan kommer tidigt om kvallarna den har tiden i marocko. Svala vindar sveper in over uteserveringarna och vi far mojlighet att ytterligare svepa in oss i vara marockanska halsdukar. Stommen ar den samma aven om forandringens vindar blast forbi med hogsta fart.
Resan borjar narma sig sitt slut och jag har som vanligt mycket kvar att gora. Aterkommer darfor med uppdatering imorgon.

---

Sinnesstamning: lars winnerback, Kom