durochmoll

Jag har ett komplicerat förhållande till dragspelsmusik.
Det började vi var små och pappa drog fram dragspelet vid varje fest. För varje glas vin ville gästerna sjunga en till. Lite högre, lite längre och lite oftare. Visst, ibland var det kul - alla var ju så himla glada - andra gånger skulle pappa ha oss till att sjunga och hu vad vi gjorde konster, sprang runt och fjantade oss, för att slippa.
Sen blev vi tonåringar och jag behöver väl inte förklara fenomenet att skämmas över sina föräldrar, närmare. Men tänk då med dragspelet. Vilken tortyr.
Sen kom Amelie från Montmartre.
Vyer över Paris, ackompanjerade av stilla pianotoner eller snabba dragspelsfingrar.
För hur kan man inte älska detta?



---

Sinnesstämning: Yann Tiersen, "La Valse D'Amelie"