Om du har ett äpple, vill du dela det med mig?
Från grinden i utkanten av stugområdet börjar den snåriga stigen som så småningom leder till bryggan vid gräsplätten.
Vi tre systrar hade tillsammans promenerat och svurit oss igenom promenadstigen för att så småningom komma fram till det glittrande havet med matsäck i kylväskan och vi såg fram emot en riktigt mysig dag.
En kvinna kom gående nedför slänten som går från villorna, ner till bryggan och frågade på 08-dialekt hur vi hittat till samma badplats. Vi förklarade precis som det var och hon muttrade och sa sedan, med sina stora mörka märkesglasögon högt uppdragna på näsbenet, att detta minsann var en privat badplats. "Privat?", undrade vi. "Jaja", svarar hon, "det är väl kommunens då, men vi sköter om gräset här. Klipper det och så. Och så bor vi där", sa hon och pekade upp mot de stora villorna.
Alltså. Det finns ofta en generell uppfattning i det här landet, att det är fult att tjäna pengar. Fult att vilja ha, fult att äga. Det är inte min poäng. Jag tycker absolut man kan sträcka på ryggen, när man tjänat ihop till det där speciella, jobbat och sparat. Det är något att vara stolt över. Men. När det blir viktigare att behålla sina smultronställen för sig själv, än att dela med sig av sin vackra badplats (som jag för övrigt bidrar med mina skattepengar till att bryggan skall hållas fin, stegen hel och så vidare), då har girigheten tagit stolthetens plats och all charm försvinner med ens.
Suck. Vi låg kvar ett tag och kokade, inte så mycket av solen som av frustration, innan vi till slut surplade i oss det sista av drickan, långsamt och demonstrativt packade ihop våra saker, suckade och gick tillbaka till stugan. Sjukt mycket mysigare och dit är ni givetvis välkomna- vi delar gärna med oss.
Emil Jensen, Hela vägen ner
Åh, Lasse
Kanske var Winnerbäck extraordinär ikväll, kanske kunde jag bara relatera mer till hans känslor. Det är en konst att hålla en spelning som till stor det innehåller låtar i melankoli, utan att tråka ut, att fortsätta beröra en hel publik till sista tonen, men Winnerbäck misslyckas aldrig. Han må skifta i kvalitét, men hans lägstanivå är hög och ikväll var den långa vägar bort. Lasse med följe underhöll, briljerade, förförde och bjöd på en spelning jag hemskt gärna skulle se igen och igen.
I höstas pep telefonen när sällskapet befann sig i kalmar och jag minns att jag önskade att jag också befunnit mig i sporthallen. Men idag var telefonen tyst och när miss Li gick upp på scen tillsammans med Winnerbäck, föll min blick ner i gräset, jag bet mig hårt i kinden och försökte förgäves hålla tillbaka en liten tår.
Timmen var slagen men natten ljum, när ljuset på scenen släcktes och med långsamma steg tog vi oss hem till lägenheten för att med te och liveskivor avsluta kvällen.
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll.
Lars Winnerbäck, Samma håll
Vill ni veta hur liten världen är?
Bland 661 lägenheter i Lund, bodde pappas sambos svärdotters bror (inte så långt led som det låter), i mitt numera utflyttade studentrum, precis innan mig. 4R2, rummet längst ner till vänster. Detta var alltså innan vi kände varandra.
Lite galet är det ändå - jag menar, det finns ju nästan 50 000 studenter i Lund.. Nåja.
U2, Numb
Good boy
Efter en del hobbyanalyserande, tror jag nog det var följande meningar:
" Och det går väl an. När man är sexton. När man är ung och dum kan man passa på att göra allt det där idiotiska som man varnar sina barn för senare i livet. Träffa elaka killar som brölar, dricka häxblandning från barskåpet och snatta på Hennes & Mauritz. Men sedan är det dags att växa upp."
Jaja. Kanske ska krönikan inte överanalyseras, kanske menade hon inget djupare med den sista meningen, men jag tycker nog ändå att det finns något att fundera på. Den allmänna, ofta outtalade inställningen om att "man får skärpa sig, annars skylla sig själv" - och jag blir åh, så trött.
Snubbar som beter sig illa borde straffas. Hårt. De kvinnor som råkar illa ut, borde stöttas. Mycket.
De som tror att det sker idag, borde tänka om. Grundidén finns där - visst ska de utsatta få hjälp, men i realiteten nås inte målen.
Och utan att gå djupare in på det - det är inte kvinnans fel. Ever. Det är snubbarna som borde växa upp.
Och jag samlar för övrigt på Royal Grafton.
David & the Citizens, Someday
Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg
Lykke Li, Tonight
Träning på (för) hög nivå
Tränaren för skivstång var en inhoppare från Täby, så idag fick vi ligga på breeeedan, delar av passet.
Dagens pass gick bra, inte riktigt som strax efter jul, när jag trodde att min sista stund var kommen... Då hade jag precis kommit igång med min träning igen och fått in vilka pass som var favoriter. Tisdagar vid 18.15, var till exempel ett sådant. Tisdagen kom och jag begav mig till gymet lagom till kvart över sju. Väl inne i salen reagerade jag över att en ny tränare stod redo för att köra passet. "Stackars Elin", tänkte jag, "har hon rivit upp sin gamla skada igen?". Nåväl. Passet kör igång och vid det här laget har jag lärt mig att man kan ta i fullt ut hela passet, det är ju trots allt bara femtio minuter. Lite lagom, sådär.
Efter uppvärmningen ställer sig hurtbullen till tränare på sin plats och välkomnar oss med
"Välkomna allihopa till detta intensiva pass med styrka i fokus. En och en halv timme kör vi järnet! Kom igen nu!"
Plötsligt verkar luften kring mig väldigt tunn och jag ser mig hastigt runt - på min högra sida står två killar, vältränade och med försvarets logga på t-shirt ärmarna, på andra sidan likaså.
Jag börjar tjippa efter andan - om jag tar min väska och smyger längs med väggen, kommer de märka att jag försvunnit då? Men självklart stannar jag kvar och inbillar mig själv att jag klarar av det. Och visst, jag dog inte, men när mina trötta ben tog mig nerför backen, på väg till lägenheten, var jag tvungen att sms:a för att få stöd till att klara sista biten hem. Jag minns något svar med stil med "hahaha, herregud".
Jaja... Behöver jag säga att jag somnade som en stock, den kvällen?
Black Eyed Peas, Bombs Over Baghdad
På tal om tapeten och ljuvlig inredning
Men drömma kostar ingenting, så nu sitter vi här och klickar oss vidare, sida efter sida och drömmer oss bort ett tag.
Marit Bergman, You're With Me
Fler projekt
Ordna ett gästrum. Garderoberna är bestämda och beställda och nu har jag hittat tapeten från himmelriket. Minimalism för all del, men inte som genomgående tema.
Välkommen romantiken.
Kent, Sverige
Astrid och vi
Tisdagen blev en alldeles ljuvlig dag. Trots att väckarklockan skulle ringa okristligt tidigt, vaknade jag ett par minuter innan signalen gått igång, jag var nog en aning stressad.
In i duschen, på med lite musik - om så bara svagt, svagt - frukost, bre mackor, packa ner plåster, äpplen och så vidare, för kors i taket; inte bara var jag ledig (!) på en tisdag (!!), utan jag, syster yster och min älskade gudson Pontus, skulle idag bege oss på utflykt till Astrid Lindgrens värld.
Efter att jag hämtat upp Olivia i Norrliden och Pontus på Öland, insåg jag att det var gott om tid tills tåget skulle gå, vilket innebar att det fanns tid för en god latte från McDonalds. Ljuvligt.
Med den Palmska turen i bilen hamnade vi därefter i köer med rödljus och åter rödljus, bommar som gick ner framför oss, vilket innebar att vi inte alls hade så många minuter kvar tills tåget skulle gå, när vi väl anlände till stationen. Genomtänkt som utflykten minsann var, hade jag även bestämt mig för att parkera vid stationen över dagen, men ve och fasa så stressad jag blev när jag insåg att tre timmar var den maximala parkeringstiden... Men. Vi hann med tåget och jag vaknade minsann till rejält. Och så skrattade Pontus hela vägen till Vimmerby, över hur rolig jag sett ut i min panik. Charmig unge, den där.
Väl på Astrid Lindgrens värld var Pontus i eld och lågor, Olivia fotade och jag var så glad över att få tillbringa tid med min vackra gudson- i vår har vi verkligen inte setts ofta.
Vi hann med att träffa diverse hyllade karaktärer från Lindgrens böcker, se uppträdanden av hög klass, äta polkagrisar och medhavd matsäck, gå hinderbanor och en massa annat, innan tåget till sist skulle ta oss tillbaka.
Pontus somnade snabbt i mitt knä tills en telefonsignal från någon i kupén väckte honom och övertrött som han då var, underhöll han oss sedan hela vägen hem. En underbar tisdag.
---
Alanis Morissette, Perfect
Vecka trettioåtta är väldigt nära
Eller njae. Men sommaren har återvänt och medan mina arbetslediga vänner passar på att få sand mellan tårna, sitter jag i de mörka, luftkonditionerade rummen, använder min röntgensyn och längtar bort mellan varven.
Till typ hit. 
Vecka trettioåtta. Inch'Alla.
---
Maia Hirasawa, And I Found This Boy
