durochmoll

Vissa dagar har man så mycket energi att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. När min hälseneinflammation härjade som värst, fick jag stränga order om att inte träna, men idag tyckte jag att det räckte - hela kroppen längtade efter att träna ett riktigt hårt pass.
Tränaren för skivstång var en inhoppare från Täby, så idag fick vi ligga på breeeedan, delar av passet.
Dagens pass gick bra, inte riktigt som strax efter jul, när jag trodde att min sista stund var kommen... Då hade jag precis kommit igång med min träning igen och fått in vilka pass som var favoriter. Tisdagar vid 18.15, var till exempel ett sådant.  Tisdagen kom och jag begav mig till gymet lagom till kvart över sju. Väl inne i salen reagerade jag över att en ny tränare stod redo för att köra passet. "Stackars Elin", tänkte jag, "har hon rivit upp sin gamla skada igen?". Nåväl. Passet kör igång och vid det här laget har jag lärt mig att man kan ta i fullt ut hela passet, det är ju trots allt bara femtio minuter. Lite lagom, sådär.
Efter uppvärmningen ställer sig hurtbullen till tränare på sin plats och välkomnar oss med
"Välkomna allihopa till detta intensiva pass med styrka i fokus. En och en halv timme kör vi järnet! Kom igen nu!"
Plötsligt verkar luften kring mig väldigt tunn och jag ser mig hastigt runt - på min högra sida står två killar, vältränade och med försvarets logga på t-shirt ärmarna, på andra sidan likaså.
Jag börjar tjippa efter andan - om jag tar min väska och smyger längs med väggen, kommer de märka att jag försvunnit då? Men självklart stannar jag kvar och inbillar mig själv att jag klarar av det. Och visst, jag dog inte, men när mina trötta ben tog mig nerför backen, på väg till lägenheten, var jag tvungen att sms:a för att få stöd till att klara sista biten hem. Jag minns något svar med stil med "hahaha, herregud".
Jaja... Behöver jag säga att jag somnade som en stock, den kvällen?

Black Eyed Peas, Bombs Over Baghdad