durochmoll

Jag har varit vaken hela natten, känt om hjärtat sitter kvar.

Kanske var Winnerbäck extraordinär ikväll, kanske kunde jag bara relatera mer till hans känslor. Det är en konst att hålla en spelning som till stor det innehåller låtar i melankoli, utan att tråka ut, att fortsätta beröra en hel publik till sista tonen, men Winnerbäck misslyckas aldrig. Han må skifta i kvalitét, men hans lägstanivå är hög och ikväll var den långa vägar bort. Lasse med följe underhöll, briljerade, förförde och bjöd på en spelning jag hemskt gärna skulle se igen och igen.
I höstas pep telefonen när sällskapet befann sig i kalmar och jag minns att jag önskade att jag också befunnit mig i sporthallen. Men idag var telefonen tyst och när miss Li gick upp på scen tillsammans med Winnerbäck, föll min blick ner i gräset, jag bet mig hårt i kinden och försökte förgäves hålla tillbaka en liten tår.

Timmen var slagen men natten ljum, när ljuset på scenen släcktes och med långsamma steg tog vi oss hem till lägenheten för att med te och liveskivor avsluta kvällen.

Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll.

Lars Winnerbäck, Samma håll