durochmoll

Från grinden i utkanten av stugområdet börjar den snåriga stigen som så småningom leder till bryggan vid gräsplätten.
Vi tre systrar hade tillsammans promenerat och svurit oss igenom promenadstigen för att så småningom komma fram till det glittrande havet med matsäck i kylväskan och vi såg fram emot en riktigt mysig dag.
En kvinna kom gående nedför slänten som går från villorna, ner till bryggan och frågade på 08-dialekt hur vi hittat till samma badplats. Vi förklarade precis som det var och hon muttrade och sa sedan, med sina stora mörka märkesglasögon högt uppdragna på näsbenet, att detta minsann var en privat badplats. "Privat?", undrade vi. "Jaja", svarar hon, "det är väl kommunens då, men vi sköter om gräset här. Klipper det och så. Och så bor vi där", sa hon och pekade upp mot de stora villorna.

Alltså. Det finns ofta en generell uppfattning i det här landet, att det är fult att tjäna pengar. Fult att vilja ha, fult att äga. Det är inte min poäng. Jag tycker absolut man kan sträcka på ryggen, när man tjänat ihop till det där speciella, jobbat och sparat. Det är något att vara stolt över. Men. När det blir viktigare att behålla sina smultronställen för sig själv, än att dela med sig av sin vackra badplats (som  jag för övrigt bidrar med mina skattepengar till att bryggan skall hållas fin, stegen hel och så vidare), då har girigheten tagit stolthetens plats och all charm försvinner med ens.

Suck. Vi låg kvar ett tag och kokade, inte så mycket av solen som av frustration, innan vi till slut surplade i oss det sista av drickan, långsamt och demonstrativt packade ihop våra saker, suckade och gick tillbaka till stugan. Sjukt mycket mysigare och dit är ni givetvis välkomna- vi delar gärna med oss. 

Emil Jensen, Hela vägen ner