Bland jazz och varm choklad
Det finns två alternativ, dagen innan tenta. Det första och utan att egentligen fört speciell noga statistik, det mest vanliga, är att plugga tills ögonen blöder, försöka få in de sista stavelserna innanför pannbenet, kunna hosta upp de sista anatomiska strukturerna tills dagen därpå.
Alternativ nummer två är att åka så långt bort man hinner på en dag och det är också det jag brukar välja. När tentaångesten ligger tät, drar jag.
Denna gång gick turen till Helsingör där vi strosandes, förudrandes över hur många spritbutiker som angav sig själva som billigast i stan (och hur många spritbutiker det över huvud taget fanns i en stad i ungefärlig storlek med Kalmar), imponerande av de vackra byggnaderna och upplyfta av de trevliga och alltid så pratglada människorna.
Så fann vi plötsligt caféet med stort C. En skivbutik och café i ett, i hög klass och det kunde knappast kännas bättre än när vi fick värma våra frusna, lätt regnfuktiga kroppen med en stor kopp varm choklad, rikligt med grädde på toppen och toner av Nina Simone i bakgrunden.
Kvinnan bakom disken hade nog inte bytt frisyr sen ett par decennier tillbaka. Stramt tillbakadraget i en hög hästsvans, sprayad så till den milda grad att en stor orsak till ozonlagrets förtunning nu har kunnat identifierats, stora pärlor i öronen och klädd i sydstatsskjorta, instoppad i jeansen med den höga midjan, valsade hon runt, nynnade lite på jazzen och pratade lite med katten som sov i en fåtölj.
Det låg tio, kanske elva använda tepåsar på assietten hos mannen som satt precis innanför dörren. Det var knappast en man som kommit till caféet för att läsa en bok, nej denna mannen hade inget block, inget sällskap, ingen förströelse omkring sig, han bara satt och såg ut på gågatan och människorna som gick förbi, sprang och skyndade. Allt medan han satt kvar och suckade.
Kvinnan med sin son med linblont hår, hälsade vant på personalen, nickade i riktining mot deras vanliga bord, beställde och satte sig ner för att läsa högt för sin son.
Fransmännen pratade lågmält, men som fransmän gör mest, i ett snabbt tempo, såg sig runt ikring, gjorde upp planer och satte nya prickar på den medhavda kartan.
Medan vi satt där, sa väl egentligen inte så mycket till varandra utan njöt mest av att bara vara, reste vissa på sig, fortsatte sitt turistande, några nya anlända, såg sig omkring eller visste mycket väl vart de skulle sitta. Det fanns de som, precis som vi, hade ett avbrott i vardagen och andra vars vardag vi precis entrat.
På båten tillbaka till Helsingborg, var det precis som jag mindes det sen sist. Några pendlar, trötta och med sin laptop i ett stadigt tag under armen, några har haft tjänstemiddag och med kollegorna intaget ett par centiliter för mycket. Och sist, men absolut inte minst- den röda pölsen smakade precis lika gott som sist.
Nina Simone, Love Me or Leave Me
Alternativ nummer två är att åka så långt bort man hinner på en dag och det är också det jag brukar välja. När tentaångesten ligger tät, drar jag.
Denna gång gick turen till Helsingör där vi strosandes, förudrandes över hur många spritbutiker som angav sig själva som billigast i stan (och hur många spritbutiker det över huvud taget fanns i en stad i ungefärlig storlek med Kalmar), imponerande av de vackra byggnaderna och upplyfta av de trevliga och alltid så pratglada människorna.
Så fann vi plötsligt caféet med stort C. En skivbutik och café i ett, i hög klass och det kunde knappast kännas bättre än när vi fick värma våra frusna, lätt regnfuktiga kroppen med en stor kopp varm choklad, rikligt med grädde på toppen och toner av Nina Simone i bakgrunden.
Kvinnan bakom disken hade nog inte bytt frisyr sen ett par decennier tillbaka. Stramt tillbakadraget i en hög hästsvans, sprayad så till den milda grad att en stor orsak till ozonlagrets förtunning nu har kunnat identifierats, stora pärlor i öronen och klädd i sydstatsskjorta, instoppad i jeansen med den höga midjan, valsade hon runt, nynnade lite på jazzen och pratade lite med katten som sov i en fåtölj.
Det låg tio, kanske elva använda tepåsar på assietten hos mannen som satt precis innanför dörren. Det var knappast en man som kommit till caféet för att läsa en bok, nej denna mannen hade inget block, inget sällskap, ingen förströelse omkring sig, han bara satt och såg ut på gågatan och människorna som gick förbi, sprang och skyndade. Allt medan han satt kvar och suckade.
Kvinnan med sin son med linblont hår, hälsade vant på personalen, nickade i riktining mot deras vanliga bord, beställde och satte sig ner för att läsa högt för sin son.
Fransmännen pratade lågmält, men som fransmän gör mest, i ett snabbt tempo, såg sig runt ikring, gjorde upp planer och satte nya prickar på den medhavda kartan.
Medan vi satt där, sa väl egentligen inte så mycket till varandra utan njöt mest av att bara vara, reste vissa på sig, fortsatte sitt turistande, några nya anlända, såg sig omkring eller visste mycket väl vart de skulle sitta. Det fanns de som, precis som vi, hade ett avbrott i vardagen och andra vars vardag vi precis entrat.
På båten tillbaka till Helsingborg, var det precis som jag mindes det sen sist. Några pendlar, trötta och med sin laptop i ett stadigt tag under armen, några har haft tjänstemiddag och med kollegorna intaget ett par centiliter för mycket. Och sist, men absolut inte minst- den röda pölsen smakade precis lika gott som sist.
Nina Simone, Love Me or Leave Me
Kommentarer
Trackback
