en lång signal och en stilla tystnad
En signal.
En tyst, lång signal som signalerar att han är där. Cykeln rullar ner för backen, fortare, ett stilla rytm av stänkskärmen som slår mot hjulet, fortare, inte halka på löven, undvik att köra på A-brunnar.
Två signaler.
Lycklig som ett barn på julafton och signalerna som ringer för att hon vill dela med sig, smitta av sig av den glädje som finns runt omkring. Kanske var han fortfarande nedstämd, ibland vill man bara försöka att ändra lite. Försöka påverka. Möter paret med den stora hunden, på gångvägen intill. Han är rultig och stor, hans tjej är liten och nätt- herregud vilket stereotypt par, egentligen.
Tre signaler.
Alla dessa A-brunnar! och en hastig sväng till höger.
Egentligen var de över allt det här - räkna signaler tillhörde något högstadie-, kanske gymnasiebeteende och fylldes alltid av en oro i maggropen. Och det fanns det ju ingen längre. Oro, alltså.
Fyra signaler.
Hade det inte gått väldig lång tid nu? De var ju vänner. Vänner med goda förmåner, måhända, men herregud, de var ju vänner. Och vad fan kunde var det som gjorde sig påmint i magtrakten? Klumpen? Näe?
Fem signaler.
En dumförklaring. Var det en udd av glädjen som var borta? Delad glädje var väl dubbel, eller hur fan var det? Att hon aldrig lärde sig. Stänkskärmen slutade slå, hon var hemma.
