wakie, wakie
Det hade precis blivit gryning och en ny start på en ny dag när jag med ett ryck satte mig upp i sängen, med ett hjärta bankandes så hårt att det lika gärna kunde hoppat ur bröstkorgen. Sakta, sakta fuktade tårarna mina kinder och trots att mitt sinne och mitt förnuft gjorde allt för att komma ikapp, satt drömmen kvar, vägrade släppa sitt hjärngrepp om magkänslan och somna om var bara inte att tänka på.
Ut och gå. Gå, gå, gå. För varje steg, för varje meter asfalt som avverkades befann sig drömmen på längre avstånd, men en del av den vägrade släppa taget.
Tiden på dygnet där jag stillsamt samlar ny kraft och energi hade gjort myteri och släppt in det jag minst av allt ville ta i. Kanske kan man inte säga det bättre än Ebba gör. Det tar sin lilla tid.
Ebba Forsberg, Take Me Some Time
