durochmoll

Imorgon är det dags för Rebecka att sjungandes springa ner för trapporna, med den vita mössan på huvudet. Hon har avklarat sina tre år och ska ut på nya äventyr, som det så käckt heter.

Det känns som en hel evighet men det var två riktigt underbara minnen, balen och studenten.
Medan de andra bokade frisör- och sminktider, drack jag kaffe och hade djupa (nåja) diskussioner och därför föll det sig ganska självklart att jag på baldagen fixade håret med ena handen, målade tårna med andra och funderade över var tusan jag lagt mascaran. Men det ordnade sig som det brukar göra - lite piffande, en god stämning, på med den uppsydda klänningen i rött thai siden och sedan ner till stadsparken för att se hur snygg klassen kunde bli. Ganska väldigt snygga, visade det sig.

Studenten följde lite i samma tecken; en (enligt mamma alldeles för urringad) klänning från H&M, lite champagne, en snygg bil - det mesta fixat i inte allt för god tid - lite tajt schema, många gäster, mycket musik och till sist utgång med klasskamraterna. Dejligt, skulle danskarna sagt.

I morgon är det som sagt Rebeckas tur. Föräldrar och vänner kommer stå på en skolgård och inte se något, men ändå aldrig ge upp, utan sträcka sina huvud äääännu lite längre upp. Och liiite till.  Tårarna kommer spruta, studenterna kommer inse att de faktiskt hade det ganska bra ihop och att man säger att man ska hålla kontakten är ganska mycket bullshit. Det är där på skolgården, det är över, det är nu minnena av klassbråken är som bortblåsta, dåtiden går i rosaskimrande tecken och framtiden är ganska skrämmande ändå. Fast fy fan va de är bra!

---

Kent, Stanna Hos Mig