durochmoll

Det piper till i mobilen när jag precis klivit innanför dörren. "Jag sitter i sektionen längst fram till höger", står det och jag känner plötsligt hur blodtrycket sjunker och hur jag blir kall i hela kroppen - vad har jag nu glömt? Aaargh! Min syster slutar nian och vid sju skulle jag vara i domkyrkan!! En snabb blick på klockan, berättar att jag har två minuter på mig innan spektaklet börjar. Två minuter. Drygt en mil. Ingen bil. Inga lysande odds, inte.
Tjugo minuter senare står jag och stampar febrilt med foten, var sjutton håller taxin hus? In i bilen; "Snabbt till domkyrkan, tack" och nu är min röst nästan i falsett - hur sjutton fick jag för mig att hennes avslutning var nästa torsdag?
Trettio minuter försenad och halvt skinnad av Taxi Kalmar, smiter jag tyst och försiktigt in i domkyrkan.
Tårarna låg i luften, kören sjöng halvfalskt, alla mammor och pappor var stolta till hårfästet och jag kommer ihåg hur jag för en herrans massa år sen stod där framme. I min pepitarutiga klänning sjöng jag summertime och letade febrilt med blicken efter hur många ur min familj som kommit ihåg avslutningsdagen. Ett par, visade det sig.
Efter cermonin talades det om lysande framträdande och stipendieutdelningar och jag nickade och höll med. Puh, det var nära ögat...

---

Lars Winnerbäck, Kom ihåg Mig