durochmoll

Efter att ha skrivit tenta i biokemi och räknat sekunder till syster 1 skulle landa, kom så lördagen och dagen då jag skulle överraska henne med ett personligt möte på flygplatsen. Det visade sig bli lite mer invecklat än jag först tänkt mig..

Jag är tidspessimist; räknar alltid med att bussen är lite försenad, att det är kö till biljettautomaterna eller att mitt kort kanske hunnit bli avmagnetiserat. Så i vanlig ordning tog jag den tidiga bussen till stationen - som visade sig vara tjugo minuter sen. Redan där naggades min tidsplanering i något kanten, jag insåg att jag inte kunde köpa biljett över disk utan fick nöja mig med den dyrare varianten på perrongen. Nåväl.

Tåget kom och avgick tre minuter försenat till Malmö, fullsatt med allt från de som redan börjat festen (om man rest från Småland, är i lund vid 11.30-tiden och redan då på örat, då har man börjat tidigt...) till de som var på väg till arbetet. Väl i Malmö slocknade lysrörsbelysningen i vagnarna, i speakern sa de att det var tekniskt fel och att de skulle återkomma om ny avgångstid. Naturligtvis.
Tjugo minuter senare annonserades det återigen i högtalaren, denna gång om att avgångstiden fortfarande var oklar men om vi ville chansa, gick det ett tåg två spår bort tio minuter senare. Sagt och gjort. Jag rusade till det andra tåget i inte alldeles bekväma - men väldigt snygga - stövlar, väska och en presentpåse fylld med diverse svenskt julgodis.
Jag var inte ensam om att ha sökt mig till det andra tåget, folk stod som packade sillar och tittade på mig med "Jag skulle inte tro det"-blicken när jag sneglande försöker visualisera huruvida jag kanske kan få plats i samma vagn som dem eller inte. Men den svenska fegheten kanske hade övertaget - det vågade inte säga emot-, eller så hade de faktiskt ingenting emot att jag trängde mig in i den redan fulla vagnen och så stod jag plötsligt sked mellan två korpulenta herrar, försökte få tillräckligt med syre och räknade ner minuterarna tills tåget skulle börja rulla över sundet, jag började få kort om tid.
Då börjar plötsligt folk springa tillbaka till tåg nummer ett, jag svär, inser att jag faktiskt svor högt av frustration och inte bara i mitt huvud, som jag önskat och jag får ursäkta mig, hoppa ur vagnen och fråga dansken som springer tillbaka vad som pågår. "Det finns ingen chaufför till detta tåget", säger han och svär på bred danska.
Så återigen springer jag på perrongen, in i närmsta vagn i det första tåget - "Ursäkta, ursäkta" och folk suckar, slår en blick på klockan och jag slås av att vi lika gärna kunde åkt tåg i Indien och inte på ett pendlingståg över sundet, det verkar fungera ungefär lika smidigt.

Så rullar vi äntligen och jag står och önskar att tåget kunde köra bara lite snabbare.
Svågetorp, nära nu och när vi når Kastrup flygplats är det som om kossorna släppts på grönbete, ur vagnarna strömmar folk upp och iväg, fort fort mot ett efterlängtat mål och jag behöver inte vänta länge förrän min systers vackra nuna dyker upp och hon är så efterlängtad, så saknad och vi skrattar åt att vi trots allt inte förändrats så mycket och vi har så mycket att prata om och jag skulle åka hur många svettiga indientåg som helst för mina systrar.

Det är bra när vi är tillsammans.

Så blev det måndag, syster 1 har precis fortsatt mot kuststaden och jag ska snart göra henne sällskap, men först är det vardag; tvättning, städning, kursstart och julstök i några dagar.

Noah and the Whale, Shape Of My Heart