durochmoll

"Är det din älskade du väntar på?", frågar mannen bredvid mig, när jag för femtioelfte gången otåligt ser upp mot tågstationens stora klocka och räknar ner minuterna till tågets ankomst.
"Näe... Min kära väns ankomst och det är minst lika bra", svarar jag och reser mig för att möte tåget som rullar in på perrongen.

Någon timme senare satt vi på den vanliga trappan och diskuterade igen. Som vanligt. Som vi gjort under så många år, men där tiden mellan gångerna blivit längre och längre. Det vanliga livet, vardagen, har liksom kommit emellan.
På den trappan har så många funderingar bollats, problem har lösts, kaffekoppar har druckits upp, nattluften har andats in och tystnaden och stillheten iakttagits.
Om några timmar är vardagen ikapp oss igen. Bilen ska rulla till de södra delarna av Sverige, mot slätterna och pilarna, mot skolböcker och nudelmat.
Men tills dess...en liten stund till..

Pink Floyd, Don't Leave Now