durochmoll

På senaste tiden har jag vaknat, satt mig upp i sängen och tittat rakt ut. Verkligheten har så småningom kommit ikapp, men inatt infann sig aldrig ron. Aldrig förr har takets kvistar studerats fullt så noggrannt, aldrig förr har sekundvisaren tickat så sakta, allt medan tiden försvinner i ett rasande tempo och jag ligger kvar, med ögon lika stora som tefat. Så nu är frågan. Om ögonen var stora som tefat, borde jag inte märkt när någon kommit och släppt ner ett ton sand i mina ögon? Och hur kommer det sig att mitt intellekt och min reaktionshastighet denna morgon är lika kvick som den mest lättsamma tvättsvamp?
Just det, sa jag att jag skulle jobba? Dagen börjar utmärkt!

---

Sinnesstämning: Bright Red Paper, "Typewriter"