durochmoll

Hemkommen från jobbet, sätter jag mig och läser på tidningarnas nätupplagor om vad som hänt idag. Surfar in på aftonbladet och läser om Alexander, som äntligen fått ett nytt hjärta och nu kan börja leva igen.

Det var den 26:e februari 2006.  Jag låg och sov i en av våningssängarna i Bundaberg, en liten ort i västra Australien, när mobilen plötsligt ringde. Tittade hastigt på klockan - tio i sex? Hade de glömt bort tidsskillnaden hemma? Svarade snabbt, för att inte väcka resten i rummet. Det var mamma. Jag gick ut i vardagsrummet och mamma sa: "Sätt dig ner". Jag satte mig ner. Frågade vad det var. Hon sa, "pappa är lite sjuk". Lite sjuk?, frågade jag och insåg med en gång att hon aldrig skulle ringa om han var lite sjuk. Pappa var mycket sjuk.

Flygresan hem kändes oändligt lång och stundom kände jag mig otroligt ensam och liten.

Pappas andra hjärtattack, men första upptäckta, ledde till att hans vänstra kammare la av och en transplantation var enda lösningen. I väntan på transplantationen, fick pappa en hjärtpump, för att må bättre och kunna fungera. Utan den, hade han inte klarat sig.
Väntan på transplantationen kunde ta lång tid, berättade de på sjukhuset, men pappa behövde ett hjärta snabbt och idealiskt vore om transplantationen kunde ske en, eller ett par månader efter pappa fått sin hjärtpump. Det gick en, två, flera månader utan att sökaren, som betydde att ett hjärta dykt upp, pep, men en vecka innan julafton hände det. Pappa ringde och berättade. Det fanns ett hjärta som väntade. Snabb transport ner till Lund, där han fick genomgå en stor operation och familjen åkte ner för att mötas av att beskedet om att utgången var oviss.

Det var en overklig känsla, när det vi väntat på och sett fram emot så länge, plötsligt förvandlades till ännu en gång av skräck inför något som var vår största mardröm. Att vi skulle förlora vår pappa. Så småningom satte vi oss vid sängkanten, lyssnade till respiratorns konstanta ljud och pratade med något som såg ut som en nedsövd Michelinman och vi försökte komma ikapp tiden som bara rusat förbi, medan vi stått mitt i ett virrvarr av känslor.

Allt gick till sist bra, idag är det Maj och pappa arbetsprövar och mår väl.

Kanske låter det märkligt, men jag tycker ändå att vi på många sätt är lyckligt lottade som har fått en chans att se många saker i ett större och nytt perspektiv. Klyschigt kanske, men det är faktiskt så det känns.

Den dagen min pappa fick ett hjärta, förlorade någon annan sin älskade. Sin vän. Det finns inga ord som någonsin kan beskriva den enorma tacksamhet, jag känner inför dessa människors djupa generositet.
2007 kunde inte ha börjat bättre.

---

Sinnesstämning: Lars Winnerbäck, "Kom ihåg mig"