Det mediokra
Sätter mig framför tv:n och efter zappandet fram och tillbaka, bestämmer jag mig för att vila ögonen på någon amerikansk tv-serie.
Under en timme framöver, får vi sedan följa familjen i serien, vandra från olycka, tårar och olycklig kärlek, till familjelycka, Kodak moments och ett skimmer över allt (jag vet, amerikansk serie - vad hade jag att vänta?).
Suck. Jag orkar egentligen inte med det här. Serierna där känslorna är berg-och-dalbanor mellan misär och salighet, där det mediokra inte har en plats, utan vid de få tillfällena det uppträder, målas det upp som vardagstristess och något man genast måste råda bot på.
Vad är fel på det mediokra?, vill jag ropa. Blir så less på de som går runt i sin värld och tror att man inte är riktigt ledsen förrän man gråter floder, som tror att kärleken är död bara för att fjärilarna i magen flyger lite mer sällan, som tror att tungsintheten måste uttrycka sig i form av skåror i handlederna eller pillerknarkande.
Och jag vet mycket väl varför jag blir så less, så upprörd på alla de som går runt och känner, längtar och analyserar. Jag är ju en av dessa. En av de som aldrig nöjer sig, som aldrig kan sätta sig ner i Lätt & Lagom-land och koppla av.
Nej, jag vill ha nya mål, möta nya känslor, analysera sönder nya ting.
Jag önskar jag kunde nöja mig med det det mediokra. Med mellanmjölk, friskisträning och veckostädning.
Klockan är inte mycket, men jag ska snart dra mig. Det är en dag i morgon också, som min mormor alltid säger.
---
Sinnesstämning: Damien Jurado, "Tragedy"
