durochmoll

Det var när jag rusade hem.
När jag stängt butiken, stressade hem, mindes och funderade. Hur något kan gå så snabbt. Hur något kan kännas så orättvist. Försök förklara det här med att "allt har sin mening", tänkte jag för mig själv och kände hur min blick blev mörk. Det kändes så orättvist.
När de ropade från uteserveringen, frågade vart jag hållit hus. Jag försökte svara, skratta bort det - "det var mycket nu". Jag visste så väl att mina kinder blev röda och att jag stirrat ner i marken, lite för länge.
De ser igenom mig. De vet. Vet varför jag inte orkar möta dem. Orkar gråta, beklaga, se smärta, dela smärta. De vet varför jag väljer bort vissa låtar, vi brukade spela, de vet den sista konversationen, vi hade där på bussen. När jag sa att jag var stressad. Att jag inte hade tid. Inte då, men absolut senare.
Mina läppar formar orden som bildar "Nähä, dags att hasta vidare". Mitt sinne är som bortkopplat. För stunden, bedövat.
Jag väljer att lägga de stilla blommorna, ensam.  
Vem sa att tiden läkte alla sår?

---

Sinnesstämning: PJ Harvey, "This is love"