durochmoll

Jag pratar med henne och frågar "om vi är så dåliga på att ses nu, hur blir det inte då när vi bor i olika städer?". Om vi så sällan finner tid till ett avbrott från vardagslunken, vad händer när de faktiska problem, så som längre transportsträckor, blir mer påtagliga?

Jag funderar på det jag och en klok vän diskuterade, för ett tag sen. Om hur svårt det kan vara att få ihop alla bitar. Det samtalet har satt sig fast. För inte är det väl egentligen speciellt svårt?
Vi pratade filosofiska frågor - är vi livssituationens styrande komponent eller en bricka i ett pussel?
Allting handlar väl egentligen om prioriteringar och för att vara helt ärlig, handlar det väl mest om bekvämligheter när man väljer bort att ta bussen över bron, att sova en timme mindre, eller ta en macka på vägen någon gång ibland?

Magnus Carlson sjunger i Håll om mig, att "vi blev födda för att leva, inte bara överleva". Och det slår mig. Han har så sant. Ändå springer vi så snabbt förbi. Vi ska hinna med så mycket, men orkar ingenting.

När de tankarna når mig, känns faktiskt musiken med de melankoliska texterna, befogade.

---

Sinnesstämning: Magnus Carlsson, "Håll om mig"