Parisare är som män på fredriksskans
Hemma från Fredriksskans igår, öppnade jag albumet med foton både från Paris och Marockoresan, tillsammans med en del parisare.
Parisare är, i sitt sätt, lite lika många av kalmarmännen på fredriksskans läktare. Eller tvärtom, kanske.
Det ska poängteras att det inte gubbarna, som åker kollektivt till matchen, jag menar, utan de medelålders männen som är fotbollsexperter/assisterande domare, sittandes på läktaren.
Hos dem är vädret är aldrig tillräckligt bra, spelarna springer aldrig tillräckligt snabbt, de finns bara ett språk som räknas (fotbollstermer hos kalmariterna och givetvis franska för de strikta fransmännen) och om något någon gång går vägen, var det ändå inte på rätt sätt. Man pratar snabbt, gestikulerar och agerar ut varenda känsla. Man vänder sig till kamraten bredvid, i frustration och vånda, eller i hopp om sympati.
Förra säsongen kan ha varit superb, men riskerar att falla i glömska om ett misstag görs. Det är nuet som gäller, alternativt var det bättre förr. När kalmars män spelade i de lovande knattelagen och när Paris Café au lait var billigare.
Paris känns långt borta i en vardag med mycket jobb. Jag får helt enkelt nöja mig med fransk HipHop när den är som bäst samt möjligtvis även en tur till Fredriksskans. Så som igår. Det var lysande.
---
Sinnesstämning: Saïan Supa Crew, "Rouge song"
