durochmoll

I ett nervöst sammanhang sa en lärare en gång till mig, "Att våga är att tappa fotfästet för en liten stund. Att inte våga är att förlora hela livet".
Jag gick in med en härlig känsla och var övertygad om att utmaningen inte var större än att jag skulle klara av den, men få valda ord tog mig snabbt tillbaka till jordens yta och jag klarade det inte den gången.
Vi - eller i alla fall jag - lever i mångt och mycket med inställningen att det är bättre att våga och kanske förlora än att inte våga och definitivt förlora. Men jag vet. Att jag så många gånger kommer stå där och ångra att jag inte tappade fotfästet. Att ha båda föttera på jorden innebär inte nödvändigtvis något bättre.

Idag, i Linköping, med båda fötterna på jorden, avslutade syster 2 sitt humanistiska konfirmationsläger. Några svar hade hon funnit, men många finns kvar att söka.
Konfirmationslägret hade några regler, bland annat att alla var lika mycket värda, att det var okej att göra misstag - man lär sig något av det och alla skulle få vara med i de beslut som fattades.

Glädjen i hennes blick, när hon stod på scenen idag och redovisade vad de lärt sig, säger mig att hon kommer våga. Hon kommer våga tappa fotfästet, hon kommer lära sig en massor och hon kommer landa tryggt med båda fötterna på jorden.

I övrigt var det en ceremoni där mammorna grät en skvätt, papporna satt med raka ryggar, småbröderna suckade och mor- och farföräldrarna tog kort. Precis som på "vanliga" konfirmationer...

---

Sinnesstämning: Kent, "Stanna hos mig"