durochmoll

Alex Schulman gillar inte Ronnie Sandahl. På Alex blogg, skriver han om hur han ser ner på denna skribent och som vanligt följs inlägget av hätska svar. En anonym läsare skriver bland kommentarerna att hon/han är från samma stad, Falköping, och att Sandahl i Falköpings ögon alltid kommer vara en tönt. Och inte bara tönt, egentligen, utan en "stor jävla tönt".
Jag vet inte varför detta upprör mig så mycket. Inte känner jag herr Sandahl, men jag tycker att han har mycket klokt att skriva om och om han nu skulle vara en tönt (hur man definierar det är ju så olika - jag har ett gameboy, till exempel. Så jävla töntigt.) är det för mig helt ovidkommande så länge han tillför något till den pågående debatten.
Men näe. Det handlar inte om rätten till att vara töntig. Egentligen. Nej, det handlar om jantelagen, att aldrig tro på sig själv och om du börjar med det ska du skämmas och räkna med att alla andra i alla fall fortfarande tycker att du är en liten skit. Om att i en liten stad hamnar man lätt i ett fack. Ett fack som kan vara svårt att komma ur, om nu önskan är sådan. Och till sist handlar det även om den hätska tonen. Om att det i ett fält med kommentarer blir en hård stämning, där lästare hetsar varandra till att skriva ner den som redan från början fått sig en känga, likt en skolgård à la lågstadiet.
Då får jag panik. Suck.

---

Sinnesstämning: Regina Spektor, "Us"