durochmoll

Klockan har passerat tio och jag hade mer än gärna legat kvar och sovit ett par timmar till. Inte nödvändigtvis på grund av tröttheten efter mycket jobb, nej men jag är mycket väl medveten om vad som komma skall och det är knappast något jag ser fram emot.
Hela min kroppp motsätter sig resan. Som ett litet barn, spjärnar den emot, men det finns en starkare arm som leder mig, dit jag måste gå. Jag vet det så väl. Att jag måste promenera bort till kyrkogården och för varje steg som jag närmar mig, blir jag skörare. För varje steg jag närmar mig, vill jag springa två tillbaka.
Jag borde sedan länge ha packat, men mina kläder ligger ordentligt på sin plats i byrån och jag försöker desperat hitta en bortförklaring som gör att jag blir tvungen att stanna hemma. Men det finns ingen ursäkt. Inte något som kommer dra mig tillbaka till en trygg famn, där jag kan stanna ett tag medan jag ser de andra rusa runt.
Funderar på hur jag agerat de senaste dagarna, de har sannerligen flutit ihop som i ett töcken. Stressen har slitit mig itu och kanske måste jag be vissa människor om ursäkt för mitt humör.

Den gamla skivan spelas och även om det, som alltid, är med ett visst vemod som låtarna framförs, ger den mig ett lugn och jag uppskattar det vackra..

---

Sinnesstämning: Jan Johansson, "Emigrantvisa"