durochmoll

Vi låg i soffan, vännen och jag och som vanligt samtalade vi om livet i största allmänhet. Det brukar bli så. Regnet smattrade mot rutan, ljusen var tända och marängsvissen upplagd i stora tallrikar.
Telefonen ringde och beskedet att vi skulle pallra oss ner till parkeringen nådde oss kvickt.
"Vänta, jag ska bara släcka ljusen", sa jag. Oerhört korrekt.
"Äh, vi kommer snart tillbaka. Två minuter. Max", svarade min kära vän.
Men två minuter blir sällan just två minuter, när personen på parkering har med sig sällskap från forna tider. Plötsligt ljuder sirenerna i stan.
"Närmar de sig? Det låter onekligen så.", sa jag och vred på huvudet.
Och mycket riktigt. Till mitt hus anländer brandbil och ambulans. Till mitt hus!!! På två millisekunder hade jag nu förflyttat mig från parkering, in genom portuppgången, slängt av mig mina flipflop, förtvivlat sniffat efter någon röklukt och tagit alla trappsteg i si så där fyra steg.
Men naturligtvis var det lugnt. Mina fyra värmeljus brann stilla på sin bricka och nere på parkeringen stod nu tre vänner och skrattade ikapp.
Mycket lustigt. Från och med nu kommer jag alltid, alltid, släcka mina fyra värmeljus.

---


Sinnesstämning: Beth Gibbons, "Show"