durochmoll

Det finns en vilja att hålla ihop allting. Det finns en önskan om ett underbart boende, ett härligt och stimulerande jobb, frisk familj, fantastiska vänner och en mycket god ekonomi. Insikten når de allra flesta, förr eller senare, att detta är ett scenario få förunnat, om än möjligt för någon. Många finner sig i att leva i Lätt&Lagom-land, andra strävar och gör allt för att komma ifrån detta, men hos de allra, allra flesta finns en akilleshäl. Denna akilleshäl är ett hål tillbaka ut i verkligheten, skulle vissa säga, en gömd sida, påstår andra.

Jag hade en ost i kylen. En fin ost, som jag fått i gåva direkt från Italien, där tanken var att jag skulle kunna njuta av den, kex och ett glas svalt vitt vin på balkongen under en av sommarnattens klara nätter.
Men som så mycket annat, väntar vi för länge. Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge, sa en begåvad sångare en gång och frasen gick direkt till hjärtat.
Här sitter vi och väntar, kämpar och nöjer oss aldrig med det vi har. Det är så mycket lättare att hitta fel och brister än att stanna upp och vara glada och tacksamma för det vi har.

Min ost var min akilleshäl. Den hann bli gammal och påminde mig om att dagarna snabbt passerade. Att jag satt kvar, fortfarande funderandes över samma saker. Att planerna på middagar var många, men i realiteten mycket färre och att jag fortfarande har den där flaskan med vin, väntandes på balkongen.

---

Sinnesstämning: Damien Rice, "Accidental Babies"