durochmoll

Min syster och jag var bara drygt en tvärhand långa, när vi började lista ut vilka personerna i byn verkligen var.
Eftersom vi inte hade så många år och så många erfarenheter i bagaget, blev våra gissningar och vårt klurande ofta långt ifrån verkligheten, men det höll oss sysselsatta och vissa av våra idéer, etsade sig fast både länge och väl. Som den haltande mannen, till exempel.
Den haltande mannen, var nog den enda mannen som vi var rädda för i byn. Inte hade han någonsin varit elak, men nog var han allt lite märklig? Han som bodde i det mörka, stora huset, lagom gömt bakom alla granar, gick samma tid varje dag, sin promenad med hunden. Vi försökte hälsa, även om det var aningen läskigt, men fick aldrig något svar. Min syster sa en gång att han väste något åt henne, men jag tror mest det var hennes livliga fantasi som spökade.
Vi kan i efterhand skratta åt våra påhittade historier, men för att vara helt ärlig, har jag alltid förknippat denna tillbakadragna man med någon slags nyfikenhet om vem han egentligen är.
Så när jag idag öppnar dörrarna till butiken och mannen, med buskiga ögonbryn och tjocka glasögon, kommer inhaltandes, blir jag både lite smått lycklig och extremt nyfiken - hur mycket kan man egentligen få veta om en människa genom ett enda köp? Well, inte fick jag reda på någon livshistoria, inte, för att vara helt ärlig, presenterade jag mig inte ens som den före detta snorungen, längre ner på gatan, men jag la märke till vilka presenter han skulle ha, hans ordval och hans artighet.
När hans ryggtavla återigen försvann ut mot solens strålar, infann sig en ambivalent känsla. I femton år - minst! - har jag fascinerats över mannen som inte sagt ett ord (är han stum!?) och där en mystik ligger över huset där han bor... När den stockholmska accenten passerar läpparna, blir allting plötsligt så avdramatiserat och mysteriet är som bortblåst.
Hur som helst. Ibland är det så härligt att bli förvånad. Om än märkligt.

---

Sinnesstämning: Weeping willows, "If You Know What Love Is"