Veckoslut
Nyss hemkommen från kontinenten och jag tror bestämt att Köpenhamn bjöd på en av sina sista sommardagar. Ljuvligt att kunna stå och vänta på tåget i klänning, strumpbyxor och högklackat och inte frysa i mitten av september. Väl tillbaka i Lund kastades jag dock tillbaka i det rätta septembervädret och jag trampade snabbt hem.
Nu sitter jag har och njuter av att bara vara, i fåtöljen på min balkong. Visst hade det varit glassigt om jag skrivit att jag hade ett glas rött bredvid mig men herregud, det är måndag imorgon och en kopp te värmer ändå mer.
Jag fann skivan jag skulle fundera till, idag när jag hade min skivinventering och den spelas på låg volym i bakgrunden till mina funderingar. Snart blir det ännu kyligare men jag vägrar flytta mig inåt, måhända hämtar jag kanske ytterligare en filt. Det är tyst här ute nu bara ett par bilar hörs köra förbi, men söndagslugnet har lagt sig och snart ska väl även jag. Bara en liten stund till..
Kate Bush, This Woman's Work
Covers to die for
Ja, alltså det började nog så, men växte rätt snart till en beundran över att den nya artisten förstått texten, varit konstärlig, utvecklat budskapet, skalat av eller lagt på (helst avskalat, om jag får välja), lagt betoning på det viktiga och aldrig ämnat för låten att bli en ny radiohit.
När konceptet tas ett steg längre, så som Moneybrother gjorde med Pengabrorsan eller Mikael Wiehe och Totta Näslund gjorde med Dylan, tolkade och skrev om det till svensk text, når slutresultatet ofta en högre nivå och lyssnarupplevelsen blir ännu högre.
Det finns ett par låtar, jag alltid kommer tillbaka till. Som när de med musikreferenser i stil med smurfhits tycker att musik är något som sänds på NRJ en förfestkväll, när man vill slita dem därifrån, presentera dem för något som berör, då åker vackra covers upp med en otrolig övertygelse. Kanske har man räddat någon, liksom.
Om jag skulle göra en blandskiva med vackra covers, skulle dessa ha en given plats:
Anna Järvinen och Annika Norlin tolkar Robyns With Every Heartbeat
Lisa Hannigan & Damien Rice sjunger Love Hurts
Kristofer Âström, Maria Taylor & Wolke tolkar Time After Time
Moneybrother framkallar gåshud när han sjunger Håkan Hellströms Brännö Serenad
Tomatröd
Följande är hämtat från tjuvlyssnat.se:
Burger King, Lund
Man ~30: En Whopper meal, tack.
Biträdet: Ska du ha allting i?
Mannen: Nej, jag kan ta lite utanför också.
När jag och F var på BK, för en massa år sen, frågade servitrisen: "Vill ni äta här?"
Jag svarade käckt "Nej, vi sätter oss nog där borta" och pekade mot fönstret.
Sen fick jag skämmas resten av dagen.
Angus and Julia Stone, Mango Tree
Två steg fram och ett tillbaka
Jag vet inte om det var det gråa vädret, de tunga molnen, tröttheten eller bara det faktum att jag plockade upp min gamla mobil, som tillfällig ersättningsmobil och fann alla gamla, vackra meddelanden, som gjorde att mitt mod plötsligt föll.
Kanske blev minnet plötsligt starkare av när min vän satt bredvid mig och allvarligt förklarade att "det där kommer aldrig fungera". Kanske sved det lite extra.
Ja, för de var gamla, meddelandena. Jag hade glömt hur det kändes, givetvis hade jag gjort det, annars hade jag inte gått i samma fälla. Jag hade glömt logiken och när hon sa "Big no no", valde jag att byta samtalsämne.
Det blev precis som hon sa. Kanske var det just det.
Kristoffer Åström, Maria Taylor och Wolke, Time after time
Från AF-borgens tak
Från AF-borgens tak såg man ända till Barsebäck och universitetshuset har aldrig tett sig så mäktigt, så vackert , vinden var ljum, de adliga snubbarna i sina kostymer som spelade kubb, var nu små, de existerade nästan inte och det passade mig alldeles utmärkt.
Champagnen smakade ljuvligt och det var ett mysigt sällskap som samlats till fördrinken inför kvällens tackfest. En generell tackfest för att tacka oss själva och varandra, för att få klappa varandra och oss själva i ryggen, vara stolta över det vi åstadkommit och över vilka vi var. Det bjöds på god trerätters och en duktig DJ underhöll.
En kväll att bara fokusera på det positiva, det roliga, det goda. Ljuvligt!
Björn Afzelius, Sång till friheten
Årets första höstdag
Bild: Nina Hemmingsson
Årets första, riktiga höstdag mötte oss när vi okristligt tidigt knöt våra skor och tog vår morgonpromenad. Nattens regn hade avtagit, kvar låg fuktiga gator, solen letade sig fram samtidigt som stan sakta vaknade till liv.
Det slog mig när jag därefter ätit frukost, duschat och satt på cykeln på väg mot skolan, med musik i öronen, att jag log. Jag log ett ärligt leende samtidigt som jag brottades mot klockan och föreläsningens start. Det var länge sen. Och jag menade det, jag gjorde verkligen det. Det ska gå bra nu. Underbar lägenhet, bra utbildning, flyt i övrigt och inte minst - en ny, lyxig säng (numera är det sömn som prinsessan på ärten som gäller).
Man skulle kunna säga att jag fick första beviset idag. Jag är på god väg.
Lasse Lindh, Ditt hjärta måste gå sönder
Hasse är dagens stjärna
Män med gentypen 334 hade i genomsnitt svagare band till sin partner än män med en annan genuppsättning.
De män som har dubbelt av gentyp 334 löper dessutom dubbelt så hög risk som andra, att drabbas av äktenskapskris och Hasse och Paul kom även fram till att fruarna som var gifta med dessa män, i högre utsträckning var missnöjda med sina äktenskap.
Alltså nu har ju inte jag forskat och så, men känns det inte ganska givet? Äktenskapskriser leder till missnöje....?
När Ireen von Wachenfeldt sa att män var djur, tappade vi all respekt. Nu har ju dock Walum och Lichtenstein visat att män faktiskt har en del likheter med sorkar. Undrar om det var det hon var ute efter? I så fall känns det väl inte så laddat?
Det stavas pengar i sjön, mina damer och herrar.
The Killers, Sam's Town
Dejligt
Sådär, ja. Nu var det full rulle igen. Skönt med rutin. Hoppsan- sa jag det högt? Och innebar det i så fall att min kvot av vuxenpoäng ökade? Gosh.
Köpenhamn är fortfarande ljuvligt och festen i lördags var minst sagt dejlig. Tänk att man kan bo mitt i centrum, men bara stiga innanför portarna, till en tyst, lummig trädgård, ett stort hemligt rum mitt i smeten för att komma undan ett slag. Lite av en dröm. Sen att värdparet dessutom bor i en stor vindsvåning, ja, det gör det hela ännu mer...fantastiskt.
Visst var det lite svårt att höra vad de bubblade om med något som lät som gröt i munnen och en massa öl i strupen, men jag tyckte nog att det fungerade. När det inte gjorde det, nickade jag mest och log och jag tror jag kom undan.
Natten var fortfarande ljum när mina höga klackar slog mot perrongens stengolv, på väg hem. Det var så sommaren kändes, tänkte jag och gladdes innerligt åt en av årets mest ljuvliga dagar.
Jack Johnson, Cookie Jar
Johanna, darling
Farlig kamerakvinna.
Dimitri From Paris, Epilogue
Ett andrum
"Näe... Min kära väns ankomst och det är minst lika bra", svarar jag och reser mig för att möte tåget som rullar in på perrongen.
Någon timme senare satt vi på den vanliga trappan och diskuterade igen. Som vanligt. Som vi gjort under så många år, men där tiden mellan gångerna blivit längre och längre. Det vanliga livet, vardagen, har liksom kommit emellan.
På den trappan har så många funderingar bollats, problem har lösts, kaffekoppar har druckits upp, nattluften har andats in och tystnaden och stillheten iakttagits.
Om några timmar är vardagen ikapp oss igen. Bilen ska rulla till de södra delarna av Sverige, mot slätterna och pilarna, mot skolböcker och nudelmat.
Men tills dess...en liten stund till..
Pink Floyd, Don't Leave Now
Det här med att det kanske skulle vara min framtid är ingenting att skämta om, tycker mamma
Ibland pratar vi framtid, min mamma och jag och då och då händer det att vi kommer in på uppväxt och uppfostran och inte är det väl sådär väldigt underligt att jag har funderat på hur min framtid kommer se ut. Eftersom min uppväxt på många sätt påverkats av starka kvinnor i släkten, är det inte helt främmande att själv se sig som ganska självständig och att det som i mångas ögon ses som "minus en", inte nödvändigtvis behöver betyda en kvalitetsförsämring (dock en på många sätt större arbetsbörda).
Men hu. Hemska tanke och absolut inget att skämta om, tycker mamma. Då händer det att syster yster och jag upprepar scenariot ett antal gånger, ibland de sista gångerna på skånska för att driva lite extra och vilket till sist leder att någon bryter sig ur och kokar te istället. Sen pratar vi resor, inredning eller musik istället. Mindre laddat, så.
Cajsa-Lisa Åkerström & Åsa Jinder, Av längtan till dig
Jag fick jättemånga skivor, ändå lyssnar jag bara på en låt
När regnet stod som spön i backe och Ebba Forsberg och Mikael Wiehe famkallade gåshud på kroppen, en sommarkväll tidigare denna augustimånad, sjöng duon bland annat en svensk tolkning av Bob Dylans Make You Feel My Love, från albumet Dylan på svenska.
Även Bryan Ferry har hyllat Dylan genom att spela in en skiva med tolkningar av ett antal av dennes låtar och igår adderades denna skiva, Dylansque, till skivsamlingen, där den finaste låten idag spelas om och om igen.
When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer you a warm embrace
To make you feel my love
When the evening shadows and the stars appear
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love
I know you haven't made your mind up yet
But I would never do you wrong
I've known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong
I'd go hungry, I'd go black and blue
I'd go crawling down the avenue
There's nothing that I wouldn't do
To make you feel my love
The storms are raging on the rollin' sea
And on the highway of regret
The winds of change are blowing wild and free
You ain't seen nothing like me yet
I could make you happy, make your dreams come true
Nothing that I wouldn't do
Go to the ends of the earth for you
To make you feel my love
Wiehe och Forsbergs ljuvliga, fantastiska, svenska tolkning kan avnjutas här.
Bob Dylan, Make you feel my love
Dionysos och vädergudarna
De senaste dagarna har jag besökt smhis hemsida ett antal gånger per dag och hela tiden har det sett lovande ut. Tills imorse- smhi:s prognos visar regn och inte alltför många grader. Men äh. Problem är till för att lösas och nu står världens vackraste partytält och förgyller trädgården. Eller gör fula märken i marken, om ni frågar min far...
Partytält, ljuslyktor, bra musik, god mat, gott vin och många vänner. Det kommer bli bra. Blött måhända, men bra.
Dimitri From Paris, Une Very Stylish Fille
Fixa och dona
Lyssna på det här. I och för sig inte franskt, men grym musik.
The Chemist, The Garden
Godmorgon
Sophie Zelmanie är i bakgrunden, men ändå så närvarande och jag skriver meny och matlista.
Herregud. Jag har precis skrivit om vädret och storhandling. Men vänta ni bara. Jag ska till bolaget också, så jäklar i min lilla låda...
Sophie Zelmani, Who I am
Impuls
Ibland skriker hela kroppen efter förnyelse. Efter ro, miljöombyte och kanske till och med en viss dos av ensamhet.
Detta vrål gjorde att jobbet hastigt och lustigt fick bli vilande en vecka och jag begav mig till storstaden. Med hörlurarna i öronen och en ny, brilliant låtlista på högsta volym, promenerade jag gatorna upp och ner. In i affärerna - titta, känna, prova och ibland köpa. Träffa vännerna för en kopp kaffe. Två. Tre. Gå ut på kvällen. God mat, lite vin.
Ta dagen som den kommer, få bukt med diverse hjärnspöken, få perspektiv. Ingen hemresa bokad, ingen press, ingen stress.
Åh. Det var så här det kunde vara.
Britta Persson, Defrag my heart
Jag fick ett vykort
Nu sitter jag på ett café. Semestern har varit ett helvete. Pappa och Li har blivit magsjuka. Jag har brutit foten när jag skulle hoppa från en brygga. Det ska regna hela veckan, bilen har blivit stulen, vi har inget rum pga dubbelbokning och en hund har bitit sönder min finklänning.......NOT!
Jag har det jättebra, vi ska snart bada."
Suck. En typisk johanna-hälsning. Och alla drinkarna var goda?
Moneybrother, My 'lil Girl's Straight From Heaven
Om du har ett äpple, vill du dela det med mig?
Från grinden i utkanten av stugområdet börjar den snåriga stigen som så småningom leder till bryggan vid gräsplätten.
Vi tre systrar hade tillsammans promenerat och svurit oss igenom promenadstigen för att så småningom komma fram till det glittrande havet med matsäck i kylväskan och vi såg fram emot en riktigt mysig dag.
En kvinna kom gående nedför slänten som går från villorna, ner till bryggan och frågade på 08-dialekt hur vi hittat till samma badplats. Vi förklarade precis som det var och hon muttrade och sa sedan, med sina stora mörka märkesglasögon högt uppdragna på näsbenet, att detta minsann var en privat badplats. "Privat?", undrade vi. "Jaja", svarar hon, "det är väl kommunens då, men vi sköter om gräset här. Klipper det och så. Och så bor vi där", sa hon och pekade upp mot de stora villorna.
Alltså. Det finns ofta en generell uppfattning i det här landet, att det är fult att tjäna pengar. Fult att vilja ha, fult att äga. Det är inte min poäng. Jag tycker absolut man kan sträcka på ryggen, när man tjänat ihop till det där speciella, jobbat och sparat. Det är något att vara stolt över. Men. När det blir viktigare att behålla sina smultronställen för sig själv, än att dela med sig av sin vackra badplats (som jag för övrigt bidrar med mina skattepengar till att bryggan skall hållas fin, stegen hel och så vidare), då har girigheten tagit stolthetens plats och all charm försvinner med ens.
Suck. Vi låg kvar ett tag och kokade, inte så mycket av solen som av frustration, innan vi till slut surplade i oss det sista av drickan, långsamt och demonstrativt packade ihop våra saker, suckade och gick tillbaka till stugan. Sjukt mycket mysigare och dit är ni givetvis välkomna- vi delar gärna med oss.
Emil Jensen, Hela vägen ner
Åh, Lasse
Kanske var Winnerbäck extraordinär ikväll, kanske kunde jag bara relatera mer till hans känslor. Det är en konst att hålla en spelning som till stor det innehåller låtar i melankoli, utan att tråka ut, att fortsätta beröra en hel publik till sista tonen, men Winnerbäck misslyckas aldrig. Han må skifta i kvalitét, men hans lägstanivå är hög och ikväll var den långa vägar bort. Lasse med följe underhöll, briljerade, förförde och bjöd på en spelning jag hemskt gärna skulle se igen och igen.
I höstas pep telefonen när sällskapet befann sig i kalmar och jag minns att jag önskade att jag också befunnit mig i sporthallen. Men idag var telefonen tyst och när miss Li gick upp på scen tillsammans med Winnerbäck, föll min blick ner i gräset, jag bet mig hårt i kinden och försökte förgäves hålla tillbaka en liten tår.
Timmen var slagen men natten ljum, när ljuset på scenen släcktes och med långsamma steg tog vi oss hem till lägenheten för att med te och liveskivor avsluta kvällen.
Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll.
Lars Winnerbäck, Samma håll
Vill ni veta hur liten världen är?
Bland 661 lägenheter i Lund, bodde pappas sambos svärdotters bror (inte så långt led som det låter), i mitt numera utflyttade studentrum, precis innan mig. 4R2, rummet längst ner till vänster. Detta var alltså innan vi kände varandra.
Lite galet är det ändå - jag menar, det finns ju nästan 50 000 studenter i Lund.. Nåja.
U2, Numb
