durochmoll

Jag har alltid älskat när nya artister tolkar gamla låtar. Kanske har det varit ett obstinat, men sofistikerat sätt, att säga att sanningen behöver inte alls vara så som ni sagt, så här kan det också vara och det kanske till och med är bättre?! Hajar ni?
Ja, alltså det började nog så, men växte rätt snart till en beundran över att den nya artisten förstått texten, varit konstärlig, utvecklat budskapet, skalat av eller lagt på (helst avskalat, om jag får välja), lagt betoning på det viktiga och aldrig ämnat för låten att bli en ny radiohit.
När konceptet tas ett steg längre, så som Moneybrother gjorde med Pengabrorsan eller Mikael Wiehe och Totta Näslund gjorde med Dylan, tolkade och skrev om det till svensk text, når slutresultatet ofta en högre nivå och lyssnarupplevelsen blir ännu högre.

Det finns ett par låtar, jag alltid kommer tillbaka till. Som när de med musikreferenser i stil med smurfhits tycker att musik är något som sänds på NRJ en förfestkväll, när man vill slita dem därifrån, presentera dem för något som berör, då åker vackra covers upp med en otrolig övertygelse. Kanske har man räddat någon, liksom.

Om jag skulle göra en blandskiva med vackra covers, skulle dessa ha en given plats:

Anna Järvinen och Annika Norlin tolkar Robyns With Every Heartbeat
Lisa Hannigan & Damien Rice sjunger Love Hurts
Kristofer Âström, Maria Taylor & Wolke tolkar Time After Time 
Moneybrother framkallar gåshud när han sjunger Håkan Hellströms Brännö Serenad