durochmoll

En flygresa och niotusen, för att vara exakt.

Det var på lunchen, när vännen lämnat ett meddelande på mobilsvaren, som glatt berättade om solen, värmen och avkopplingen, som jag tänkte slå slag i saken och köpa mig en resa.
Sagt och gjort, jag promenerade - näe jag sprang, det regnade ju som spön i backen - ner till en av stadens resebyråer, dit jag brukar vända mig när jag vill fly landet ett tag.
Jag konstaterade snabbt, föga förvånande, att de fanns fler som ville fly landet, så jag fick helt enkelt slå mig ner och vänta på min tur. 
När det äntligen blev min tur tänkte jag i min enfald att "det här går nog snabbt", men då priset för en flygstol tur och retur var betydligt mer än jag tänkt mig, får jag nog ta mig en funderare. Kanske lovar smhi sol snart?

---

Sinnesstämning: Saïan Supa Crew, "Il faut que ca cesse"

Min syster tipsar om musik:



Och ja - låten har spelats på radio.. Om det var rix fm eller liknande, låter jag vara osagt.
Syster yster har börjat jobba vägg i vägg till butiken med medelhavstemperatur och springer förbi titt som tätt och berättar det senaste skvallret om Henrik Schyffert som springer förbi i sin gröna poncho. Däremellan viker hon några tröjor, dammar en aning och går och dagdrömmer och gnolar.
Jag? Jag har full rulle under mina arbetsdagar och hinner knappast med nån koll på stan. Det är kanske det man har systrar till...?

---

Sinnesstämning: Captain and Tennille, "Love Will Keep Us Together"

Måndag? Lördag? Torsdag?
Klockan på armen visar den tredje, datorn den 5:e och det är sannerligen lätt att bli dagvill när man jobbar 6 dagar i veckan och när rutinerna är i stort sett samma sak dag in och dag ut.
Regnet öser ner utanför och jag förbannar mig själv för att jag fortfarande inte hämtat min regnjacka. Suck.

Strax jobb. Och ja, jag vet att det är den 5:e idag. Eller?

---

Sinnesstämning: Jessica Folcker, "En Annan Sång"

Det fanns en tid då jag var anställd av landstinget och då jag vid denna tid på dygnet skulle sova, men mina natugglevanor för det mesta stoppade mig.
Det fanns en tid då inte ens den mest långrandiga bussresa och mest melankoliska sångtext, kunde hindra mig från att ana solen bakom de mörka molnen och höra fåglarna kvittra.
Det fanns en dag då mobilen vibrerade till, vid en okristligt tidig tidpunkt, jag fiskade upp den från botten av väskan på bussätet bredvid, för att läsa det finaste sms:et... Min vän hade vaknat till, långt före alla andra och skickade iväg ett mess med en omtanke och en önskan om en bra dag. 
Det är dagar då högsommaren regnar bort utanför fönstret, Ray LaMontagne sjunger med sin spruckna stämma, som jag tar min tillflykt, tillbaka till långa bussresor och varma sms.

---

Sinnesstämning: Ray LaMontagne, "Three More Days"

Queen är bäst att lyssna på i bilen? Njae, säger jag.
Varje långresa, försöker jag värva min familj till den numer stora grupp som älskar att lyssna på Weeping Willows, Eldkvarn, Damien Rice med flera. "Lyssna nu, lyssna här, lyssna på den här meningen", försöker jag, höjer volymen en aning och letar efter exalterade uttryck i familjens ansikten. Det brukar gå sådär. "Ah, nu är ekot!", säger mamma och byter (jag kör oftast - jag borde få bestämma, men icke).
Systrarna har jag gett upp för länge sen. De sitter med sin i-pod och lyssnar på musik à la Rix Fm. Det som ger mig utslag...

---

Sinnesstämning: Eldkvarn, "Ett litet finger"

Tänk er en välfylld, vältrafikerad flygplats i USA vid tidpunkten då de nya stränga säkerhetsrutinerna införts, strax efter elfte september.
Vi hade stuvat om ett antal gånger, packat upp och packat om för att vara säkra på att inte ge ifrån oss ett pip, när vi passerade säkerhetskontrollen - alla vet ju precis vad som sker:
1. Man rodnar från tåspetsarna till hårfästet
2. Man hinner tänka tankar så som "La jag kanske möjligtvis ner köttkniven eller har någon kanske smugglat ner en haschkaka?" (Och nej. Det har aldrig hänt att jag packat en köttkniv, men ni förstår - paniktankar. Det gäller även haschkakan. Har knappast heller existerat i min tillvaro)  
3. Plötsligt saknar rummet tillräckligt med syre och sekunderna det tar för säkerhetskontrollanten att tömma väskan på kexchoklad och skidstrumpor känns otroligt långa...
Allt detta sker naturligtvis medan kön växer bakom ryggen och långa suckar och viskningar om "hur kan man vara så duuum?!" hörs.

Så. Alltså. Ut med allt möjligt misstänkt och inga mynt eller nycklar i fickorna. Allt gick väl, trodde vi, tills säkerhetsvakten (2 meter, 100+ kilo) säger till min syster:
- Girl! Is this your bag!?!?
Syster 1: -Ehhhh. Yes?

Pinnen att fästa i håret och knuten i nacken, hade orsakat diskussioner hurvida detta var en mycket farlig sak att ha med sig ombord på ett flygplan över Atlanten. Vakten drog, vred och vände på pinnen, men fann att håracessoaren var helt ofarlig. 

Stegen bort från kontrollen var raska och bestämda, i riktning mot ett mörkt hörn.

Kom och tänka på detta nu, i samband med det ack så intelligenta flygskämtet.

---

Sinnesstämning: Jens Lekman, "Maple Leaves"

Näe, nu förstår jag inte. Dilba säger att hon ska bomba flygplan och sen blir hon behandlad som en terrorist? Världen är allt bra galen, det var bättre förr och allt det där...


Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Ana ironin.

---

Sinnesstämning: Ted Gärdestad, "Come Give Me Love"

E har på två sekunder tagit bort mitt dåliga samvete och ersatt det med stort skratt. I två och en halv månad har jag bott här, i trapphuset där grannarna somnar vid halv tio och så idag, vid E:s femtioelfte besök, ringer hon på hos grannen under. Grannen öppnar och E säger: "hej. jag ska upp en trappa. jag ringde fel"

Notera. Tiden är efter sänggående.

---

Sinnesstämning: Allie Moss, "Sleep, My Baby"

Hur jag visar att jag högt värderar alla elva års vänskap:

E ringer och berättar att hon är på väg över till lägenheten. Jag välkomnar henne med att säga att jag tänker göra varm choklad till oss två. Hon säger något, men kaoset på bensinmacken, där jag står, överröstar henne och jag säger "vi hörs sen" och lägger på.

Två minuter senare inser jag att E fortfarande är mjölkproteinallergiker. Fooortfarande. Och jag har återigen glömt det, så nu sitter jag här och skäms lite.

---

Sinnesstämning: Björn Afzelius, "På väg"

Ny vecka och nya tag. Gissar på att det var vetskapen om att jag har en 6-dagars arbetsvecka, även denna vecka, gjorde det extra tungt att ta mig upp ur sängen i morse. Tre gånger snooze, det är inte illa...

Eftersom pappa nödväntigtvis skulle dricka vin till maten igår hos mina sysslingar, körde jag hem bilen till mig och den ska levereras idag på morgonen. För att jag ska hinna till jobbet, måste jag åka ungefär... NU.

tackohej.

---

Sinnesstämning: Moneybrother, "Building Walls Around Us"

I ett nervöst sammanhang sa en lärare en gång till mig, "Att våga är att tappa fotfästet för en liten stund. Att inte våga är att förlora hela livet".
Jag gick in med en härlig känsla och var övertygad om att utmaningen inte var större än att jag skulle klara av den, men få valda ord tog mig snabbt tillbaka till jordens yta och jag klarade det inte den gången.
Vi - eller i alla fall jag - lever i mångt och mycket med inställningen att det är bättre att våga och kanske förlora än att inte våga och definitivt förlora. Men jag vet. Att jag så många gånger kommer stå där och ångra att jag inte tappade fotfästet. Att ha båda föttera på jorden innebär inte nödvändigtvis något bättre.

Idag, i Linköping, med båda fötterna på jorden, avslutade syster 2 sitt humanistiska konfirmationsläger. Några svar hade hon funnit, men många finns kvar att söka.
Konfirmationslägret hade några regler, bland annat att alla var lika mycket värda, att det var okej att göra misstag - man lär sig något av det och alla skulle få vara med i de beslut som fattades.

Glädjen i hennes blick, när hon stod på scenen idag och redovisade vad de lärt sig, säger mig att hon kommer våga. Hon kommer våga tappa fotfästet, hon kommer lära sig en massor och hon kommer landa tryggt med båda fötterna på jorden.

I övrigt var det en ceremoni där mammorna grät en skvätt, papporna satt med raka ryggar, småbröderna suckade och mor- och farföräldrarna tog kort. Precis som på "vanliga" konfirmationer...

---

Sinnesstämning: Kent, "Stanna hos mig"

Många har mina resor längs väg 34, mot Linköping, varit det senste året, men sällan - för att inte säga aldrig - har de varit fyllda med den glädje som idag fyllde bilen. Där, på vägen kantad av lövträd och miltals från staden, ses saker från ett annat perspektiv och plötsligt ser jag gläntorna, de vackra sjöarna och stångån, som lars winnerbäck sjunger om och jag kan koppla av och njuta för en stund.
Då de melankoliska låtarna byts ut mot texter om lycka, är bilden av en ljuvlig svensk sommardag, plötsligt komplett.

---

Sinnesstämning: Joshua Radin, "Only you"

Den enda lediga dagen på tretton dagar och så måste man upp i ottan för att syster 2 ska konfirmera sig. I linköping!?!
Som den kärleksfulla och högst engagerade syster jag är, skickade jag ett sms igår kväll: "Vad ska vi göra imorgon? Hur lång tid tar det, så jag vet ungefär när jag kommer vara hemma?"
Tillbaka fick jag: "Avslutning och picknick. Du ska komma och du ska ha roligt"

Och därmed basta.

---

Sinnesstämning: Janis Joplin, "Move Over"

Medan jag sliter för brödfödan i butiken med medelhavsvärme, har E åkt över bron för att ta det lugnt njuta.
Telefonrapporteringen idag, meddelade att E svängt sina lurviga på ett av Ölands (två?) uteställen och visade duktigt upp Ross-dansen. Now, that's making me proud. Jag lät hälsa att nu har hon haft sitt roliga och det är dags att släpa sitt brundrända ass tillbaka till fastlandet.

Nu är det dags för ännu en dag med jobb.



---

Sinnesstämning: Jose Gonales, "Deadweight On Velveteen"

...irritationsmoment: baka bröd och glöm dem ute över natten. Plötsligt var det knäcke.

---

Sinnesstämning: David Gray, "This Years Love"

...från vännen som befinner sig på jobbet.

"jag läste din blogg innan jag gick till jobbet. va ofräscht"

Jag skickade tillbaka:

"Jag antar att du syftar på hur smutsig jag skulle blivit om jag blev släpad ner för trapporna. Men du kan vara lugn. Jag gick självmant till gymet."

Än har jag inte fått svar.

---

Sinnesstämning: Gary Jules, "Mad World"

Kallsvettig vakande jag av väckarklockans käcka ringsignal. I drömmen var jag tillbaka. Tillbaka till det jag skulle lagt bakom mig och glömt, senast igår. Försökte ruska drömmen ur kroppen, tog till och med en kall dusch, men den satt kvar. En runda på löpbandet kommer nog göra nytta och om jag inte drar mig till gymet snart, kommer syster yster göra ett besök i lägenheten och släpa mig dit. Jag kan helt ärligt säga att jag kan tänka mig en bättre start på dagen, än att bli dragen ner för tre trapport i ett hyreshus. Så som sagt. Dags att röra på påkarna.

---

Sinnesstämning: Paolo Nutini, "Rewind"

Jag pratar med henne och frågar "om vi är så dåliga på att ses nu, hur blir det inte då när vi bor i olika städer?". Om vi så sällan finner tid till ett avbrott från vardagslunken, vad händer när de faktiska problem, så som längre transportsträckor, blir mer påtagliga?

Jag funderar på det jag och en klok vän diskuterade, för ett tag sen. Om hur svårt det kan vara att få ihop alla bitar. Det samtalet har satt sig fast. För inte är det väl egentligen speciellt svårt?
Vi pratade filosofiska frågor - är vi livssituationens styrande komponent eller en bricka i ett pussel?
Allting handlar väl egentligen om prioriteringar och för att vara helt ärlig, handlar det väl mest om bekvämligheter när man väljer bort att ta bussen över bron, att sova en timme mindre, eller ta en macka på vägen någon gång ibland?

Magnus Carlson sjunger i Håll om mig, att "vi blev födda för att leva, inte bara överleva". Och det slår mig. Han har så sant. Ändå springer vi så snabbt förbi. Vi ska hinna med så mycket, men orkar ingenting.

När de tankarna når mig, känns faktiskt musiken med de melankoliska texterna, befogade.

---

Sinnesstämning: Magnus Carlsson, "Håll om mig"

Och så försöker man ha en vettig diskussion med A, som kommit över för stunden.

A: - Jag hör inte vad du säger.
Jag: - Äh, jag vet ändå inte vad jag pratar om. Vet inte vad jag menar.
A: - Jag menar att jag hör inte dig, jag tänker på mig, mig och mig hela tiden.

Ödmjukhet. Ööödmjukhet.

Lite senare, när kvällen ackompanjeras av toner i moll,
A: - Men gud va bra. Måste säga att peppmusik är ditt måtto. Eller?

Och så blev jag kallad Empa, halva kvällen. Det var minsann länge sen.

---

Sinnesstämning: Christian Kjellvander, "Broken Wheels"