durochmoll

Jag är sen, sen, seeen till jobbet. Som vanligt har jag suttit för länge och läst DN, jag har lyssnat på musik och sms:at, över mitt tidsschema och nu stressar jag runt som en galning - jag hittar nämligen inte nycklarna!! Var är de?!? Vänder in och ut på alla jackfickor, kikar i jeansen jag hade igår, väskorna, överallt! De finns inte!
Paniken sätter in. Har jag tappat dem? Har jag blivit bestulen? Om jag går ut härifrån, kommer någon bryta sig in, ta allt jag äger och har? Hur mycket kan jag egentligen rädda, genom att ta med mig till jobbet?!
Aargh. Äh. Jag måste i allafall ta kontanter, så jag slipper leta om det, när jag ska handla min vanliga macka, på Kallskänken, innan jobbet.
Där ligger de. Mina små nycklar i tryggt förvar. Just det! Jag la ju de där så att jag skulle veta exakt vart jag hade de. Så var det...

Nu är det jobb, jobb, jobb.

---

Sinnesstämning: Lasse Lindh, "Kom K"

Kikar igenom tidningarnas nätupplagor, innan jobbet.
Hittar en artikel om svenskarnas frukostvanor och det visar sig att 10% struntar i frukosten! Om jag struntar i frukosten, blir jag inte människa på hela dagen, har aldrig förstått mig på de som står sig på en liten yoggi fram till lunch. Men hu, så smidigt det hade varit. Och så skönt att få sova lite längre...
För övrigt kan ju bara rubriken till artikeln noteras. Självklart tillhör den en kvällstidning...

Snart jobb igen.

---

Sinnesstämning: Miles Davis, "No Blues"

Ett nytt soffbord, samt diverse annat småplock från Ikea, inhandlades under dagen och det gick faktiskt att cykla hem med, utan större problem. En man som mötte oss, skrattade till lite när han såg hur jag och syster 1 balanserade våra kassar och utstickande bordsskiva, men ändå. Välbehållna och hemma.

Varför blir det förresten ofta så? Ska bara till Ikea, en snabb sväng, bara ett ärende, kanske bara titta och nästan uteslutande kommer man ut med en hel del till - det var ju så billigt!? (Om man bara åker till Ikea för att bara titta, få idéer och så vidare, slutar det nästan alltid med att värmeljus eller servetter följer med ut, genom kassan. Jag har hur många servetter som helst. Suck.)

Syster 1 är ute och rumlar. Om hon väcker mig, när hon stapplar in inatt, får hon sova på golvet. På det ännu inte ihopsatta bordet. Sååå trött är jag.

Varning för bred last. Ja, bordsskivan alltså.

Godnatt.

---

Sinnesstämning: Sofia Karlsson, "Jag står här på ett torg"

En rolig blogg att tipsa om är expressens taxiblogg.

När jag senaste gången var i Marocko, fick jag lära mig några meningar på arabiska, eftersom jag bodde i en marockansk familj och i alla fall ville framstå som språkmässigt kunnig. Hur som helst.
Förutom de vanliga hälsningsfraserna, tack för maten och så vidare, fick jag även lära mig hur man sa "det här är fel väg". Detta eftersom jag fick uppgifter om det inte var helt ovanligt att låta de blonda, lite bortkomna turisterna få åka en liten omväg och på så sätt tjänade chaufförerna en större hacka. Jag fick användning för det flera gånger, men bara två gånger vågade jag öppna munnen för att säga orden, jag då nästan stammade fram.
Den ene taxichauffören skrattade till, sa något på arabiska, log och vände. Jag nickade och låtsades förstå.
Den andre blev arg, muttrade, talade högt och det var full gas och full broms - ryckigt alltså - resten av vägen till Les Amicales.

Nu är det jobb.

---

Sinnesstämning: Snow Patrol, "You could be happy"

Så var det Mors Dag idag.
Familjen samlades hemma hos mig, där det bjöds på middag.

Jag har insett att jag behöver ett fjortis-, förlåt, fjortonårslexikon. Och då har det gått långt. Men jag förstår faktiskt inte vad hon menar, när jag sneglar över axeln, där hon skriver till sina vänner på diverse bilddagböcker. Jag förstår inte alla förkortningar och jag förstår inte vad alla konstiga tecken, ska bilda för bilder. Suck.

För övrigt har det bjudits på en hel del skratt idag, när syster 2 - aka the dramaqueen - agerat. Som när hon exempelvis skulle öppna diskmaskinen, tar i, får inte upp luckan, tar i lite till, luckan öppnar sig och plötsligt bara måste hon "snubbla" till bakåt. Drama, drama, drama.

---

Sinnesstämning: Maroon 5, "Can't stop"

Puh. Ännu en dag i butiken med medelhavsvärme.

Idag kan man läsa om vem som hade bäst resultat på högskoleprovet, på orter runt om i landet. Så fint. Kombinera de uppgifterna med uppgifter från taxeringskalendern, diverse gratis kreditupplysningar och så kan man välja sina vänner i exakt de rätta förpackningar. Vilken lysande idé.
Ana min ironi.

I morgon är Mors Dag.

---

Sinnesstämning: Ray LaMontagne, "Hold You In My Arms"

Hemkommen från jobbet, sätter jag mig och läser på tidningarnas nätupplagor om vad som hänt idag. Surfar in på aftonbladet och läser om Alexander, som äntligen fått ett nytt hjärta och nu kan börja leva igen.

Det var den 26:e februari 2006.  Jag låg och sov i en av våningssängarna i Bundaberg, en liten ort i västra Australien, när mobilen plötsligt ringde. Tittade hastigt på klockan - tio i sex? Hade de glömt bort tidsskillnaden hemma? Svarade snabbt, för att inte väcka resten i rummet. Det var mamma. Jag gick ut i vardagsrummet och mamma sa: "Sätt dig ner". Jag satte mig ner. Frågade vad det var. Hon sa, "pappa är lite sjuk". Lite sjuk?, frågade jag och insåg med en gång att hon aldrig skulle ringa om han var lite sjuk. Pappa var mycket sjuk.

Flygresan hem kändes oändligt lång och stundom kände jag mig otroligt ensam och liten.

Pappas andra hjärtattack, men första upptäckta, ledde till att hans vänstra kammare la av och en transplantation var enda lösningen. I väntan på transplantationen, fick pappa en hjärtpump, för att må bättre och kunna fungera. Utan den, hade han inte klarat sig.
Väntan på transplantationen kunde ta lång tid, berättade de på sjukhuset, men pappa behövde ett hjärta snabbt och idealiskt vore om transplantationen kunde ske en, eller ett par månader efter pappa fått sin hjärtpump. Det gick en, två, flera månader utan att sökaren, som betydde att ett hjärta dykt upp, pep, men en vecka innan julafton hände det. Pappa ringde och berättade. Det fanns ett hjärta som väntade. Snabb transport ner till Lund, där han fick genomgå en stor operation och familjen åkte ner för att mötas av att beskedet om att utgången var oviss.

Det var en overklig känsla, när det vi väntat på och sett fram emot så länge, plötsligt förvandlades till ännu en gång av skräck inför något som var vår största mardröm. Att vi skulle förlora vår pappa. Så småningom satte vi oss vid sängkanten, lyssnade till respiratorns konstanta ljud och pratade med något som såg ut som en nedsövd Michelinman och vi försökte komma ikapp tiden som bara rusat förbi, medan vi stått mitt i ett virrvarr av känslor.

Allt gick till sist bra, idag är det Maj och pappa arbetsprövar och mår väl.

Kanske låter det märkligt, men jag tycker ändå att vi på många sätt är lyckligt lottade som har fått en chans att se många saker i ett större och nytt perspektiv. Klyschigt kanske, men det är faktiskt så det känns.

Den dagen min pappa fick ett hjärta, förlorade någon annan sin älskade. Sin vän. Det finns inga ord som någonsin kan beskriva den enorma tacksamhet, jag känner inför dessa människors djupa generositet.
2007 kunde inte ha börjat bättre.

---

Sinnesstämning: Lars Winnerbäck, "Kom ihåg mig"

Surfar runt för att se hur jag ska kunna åka hem från den kungliga huvudstaden den 8:e juni, då jag ska arbeta den 9:e på morgonen. Jag har några alternativ...

1. Flyg. Avresa 19.30. 989:-
2. Tåg. Avresa 18.25. 681:-
3. Buss. Avresa 16.45. 263:-

...och inga passar min klocka eller plånbok. What to do!?

---

Sinnesstämning: U2, "I still haven't found what I'm looking for"